Kategori

Media

Kategori

Bilder, filmer, ballongdanser, osv.

Year One heter den senaste storfilmen från skaparna av Ghostbusters och Analyze this. Det skulle varit sant om året hade varit 2009. Nu är vi framme på 2011, och filmen har ett par år på nacken. Hur som helst talar vi om en komedi med Jack Black och Michael Cera i huvudrollerna.

Filmen utspelar sig i forntiden, runt år noll kan man av naturliga skäl tänka sig, men behandlar en stor tidsspann. Allt finns med i mixen! Från barbarer i djurhudar till gladiatorer och från onda romare till slavkvinnor som kättjefullt slickar på bananer. Självklart, när USA gör filmer, kan man inte låta bli att ta med en hel del religion också. Således finns Kain och Abel, Abraham och Isak, och andra bibelkändisar med. Helt enkelt ett upplägg som gjort för succé.

Blir det succé då? … Nej. Det blir uruselt jävla skitdåligt. Kanske den sämsta komedi jag sett på många år, åtminstone sett till dess budget och dess – trots allt – ganska generösa mångfald av skåderspelare. Regissörerna och manusförfattarna är mellan 40 och 60 år, och alltsammans kunde lika gärna vara gjort av deras barnbarn under en kvarts ritstund på förskolan. Det innehåller aldrig någon form av substans i humorn, utan allt böljar ut i kiss-och-bajshumor och töntiga ordlekar. Visserligen är inte Jack Black känd för de djupaste av roller, men han har helt klart gått ner sig på senare år.

Trots att både Michael Cera och min personliga favorit, Christopher Mintz-Plasse, från 2007-komedin Superbad finns med i rollistan så misslyckas de med att rädda den här filmen. Mintz-Plasse har en ganska liten roll som man glömt strax innan den slutat, och Cera går omkring som om han egentligen inte vill vara där. Han brukar måhända bli typecastad till den sortens obekväma roller, men här känns det verkligen som att han är skyldig maffian pengar och var tvungen att vara med i första bästa film för att de inte skulle börja knipsa av fingrar.

Slutsats: Year One får bara en gasspis av sex möjliga.

Kort sagt: Se inte den här filmen. Snälla.

Varning för spoilers, gott folk.

5. Paul Sarone från Anaconda (1997)

Anaconda är en riktig B-film, men den har faktiskt en ganska obehaglig scen. Det är när Paul Sarone, prisjägaren med sikte på en anakonda, får träffa sin kära orm. Ormen griper tag om honom, och kramar tills hans käke går ur led. Den går ur led med ett härligt knakplopp, och man känner lite obehag hemma i soffan.

4. Walter Donovan från Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

Walter Donovan arbetar för nazisterna. Bara en sån sak. Tillsammans letar de efter den heliga graal, bägaren som Jesus drack ur på den sista nattvarden. Dricker man ur den får man evigt liv, sägs det. Det vill Walter ha, så efter mycket om och men får han välja bland ett gäng av bägare, väljer fel, och åldras på några sekunder. Sen förvandlas han till damm.

3. Milton Krest från License to Kill (1989)

Milton vill lura den klassiska Bond-skurken på pengar. Det brukar aldrig vara en bra grej. Den klassiska Bond-skurken, Mr Sanchez, puttar in Milton i en tryckkammare och stänger dörren. Han ökar långsamt trycket, medan vår vän där inne verkar ha lite ont i huvudet. När trycket är på max kapar han slangen med en yxa, vilket får trycket att falla extremt snabbt. Miltons huvud blåses upp som en ballong, och exploderar. Detta har blivit framröstat som den mest grafiska scenen i en Bond-film, någonsin.

2. Arnold Toht från Indiana Jones and the Raiders of the Lost Ark (1981)

Arnold Toht är en ond nazist (dessa nazister, de har alltid en benägenhet att vara onda) som vill åt Arken, den behållare där de tio budorden ska finnas. När de väl hittar Arken och öppnar den, inser de sitt misstag. Arken tycker inte om onda människor, och dödar dem med heliga blixtar. Arnolds ansikte smälter.

1. Emil Antonowsky från Robocop (1987)

Den ohotade vinnaren på listan! Vår vän Emil är en krigstokig gängmedlem och hejduk till skurken i Robocop, som bland annat hjälper till att ge Pre-Robocop så mycket stryk att han tvingas bli Post-Robocop. Detta tycker inte Robocop om, så han vill hämnas. I lagens namn, givetvis.

Under en biljakt jagas Emil av robotsnuten, tappar kontrollen över bilen, och kör rakt in i en tank med ”giftigt avfall”. Vilket sorts giftigt avfall det handlar om framgår inte riktigt (ett tydligt hål i handlingen!), men det är troligen inget man skulle dricka till maten. Emil stapplar ut, med skinnet hängande från kroppen, och underläppen någonstans vid bröstet. ”Heeeelp meeeee” väser han. Han lyckas ta sig till vägen, där hans forne skurkchef råkar köra på honom, vilket får honom att explodera över framrutan i en kavalkad av blod och äckel. Huvudet studsar iväg lite också. Mums!

Jag ber om ursäkt för tillfällig bloggtorka. Jag har inte slutat blogga, jag har inte skaffat ny flickvän, jag har inte hängt mig i lampkroken. Så don’t you worry!

Däremot har jag köpt ett spel till Playstation Portable. Tactics Ogre: Let us cling together heter det, och det står för närvarande för minst 90% av mina svordomar om dagarna. MYCKET irriterande spel. Kanske det mest irriterande jag spelat sen jag försökte göra alla extrasaker i Zelda, och bet mig själv i armen efter att ha misslyckats tjugonde gången i rad på en grej.

Ett exempel. Mina gubbar står prydligt uppradade för att eliminera motståndarens. De marcherar så sakteliga mot fiendetrupperna, men en liten ful bågskytt hinner få iväg en pil. ”Jävlar” säger jag. ”Bara inte DEN gubben” säger jag. Det blir den gubben. ”Bara inte en critical hit” säger jag. Det blir en critical hit. ”Dö för i helvete inte bara” säger jag. Gubben dör. Ingen lyssnar på mig. Resultatet blir således att jag antingen skriker rakt ut, säger ett gäng med könsord i följd, eller stänger av och säger ”problem solved” för mig själv, för att sedan gå och göra nånting annat.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27