Den här är så sjukt underbar. Anna Ternheim, hon kan hon.
Jag har just återfått medvetandet efter en session Castlevania: Order of Ecclesia till Nintendo DS. Ett sånt fruktansvärt enerverande spel. Jävla japaner, förstår de inte att vi västerlänningar inte klarar av att spela med samma övermänskliga skicklighet som de gör?
Jag är i slutet av spelet, och försöker mig på en s k ”bonus dungeon” som det heter. Många hälsodrycker går åt innan jag äntligen når slutbossen, men jag har många kvar. Den här gången går det, det känner jag i hela kroppen. Bossen är en vampyr som skapar kloner av sig själv, vilka hoppar omkring som zombies med fjäderskor. 500 i liv har jag, så ännu behöver inte ytterligare en hälsodryck avverkas. Plötsligt träffas jag av bossen, 200 liv mindre. Av smärtan studsar jag mot en zombie som då givetvis skadar 400 till. ”AAAAAAAAAAAARGH!!!” låter det, och den späda hjältinnans kropp kastas i slow-motion mot marken. Game over-skärmen visar sitt ruskiga anlete, och jag biter ihop medan jag känner frustrationen i dess renaste form.
Jag stänger igen DS:et med en smäll. Pang! Där fick det, spelet. Hoppas det gjorde ont. Nu ska jag gå och kissa. Jag ska svära medan jag gör det.
Detta måste vara bland det märkligaste jag sett på länge.
”Snillen snackar” på TV4. Alltså… Jag vet inte. Lite konstig stämning, väl? Människorna sitter helt lugnt och ska förklara ord, tänk sällskapsspelet Rappakalja fast i större skala. Jag hade inga vidare förväntningar, men det visade sig vara ännu sämre.
Jag har aldrig varit med om nåt liknande, publiken sitter helt tyst bakom panelen. Inga skratt eller nånting. Förutom nåt mongo som sitter och klappar händerna med öppen mun.
Har ni sett den nya Friends-reklamen? Om den stackars mobbade flickan som går och sjunger för sig själv?
Till en början gillade jag den. Jag tittade på flickan, lyssnade till hennes sång, och det var inte utan att man ägnade en tanke till åt alla stackars skolbarn där ute som bara längtar efter avslutning. Precis som jag gjorde i grundskolan.
Men nu är det annorlunda. Det är en typisk reklam som man bara vill se ett par gånger. Men när den går i alla kanaler, alla tider på dygnet och i varenda jävla reklampaus som överhuvudtaget skapas, då tröttnar jag faktiskt. Nu för tiden sätter jag på ”mute” så fort hon ska börja sjunga, och önskar att hon illa kvickt blir doppad i toalettstolen.
Jag har läst Alex Schulmans blogg hela dagen. Märkligt; för ett år sedan skulle jag hånskrattat om någon föreslagit detta. Jag har inget omdöme kvar. Nåja, bloggläsandet fick mig att inse en sak. Jag måste verkligen blogga mer. Om allt! Allt som faller mig in. Käften ska gå oavbrutet, aldrig ska ni tvingas vara utan mina åsikter igen! Det kommer att bli underbart.
Idag finns det saker jag borde göra men inte gör. T.ex att montera de nyinköpta IKEA-hörnborden á 49 kr. Jag tror inte att det är särskilt mycket svårare än att bara skruva i benen, men jag orkar verkligen inte. Sen måste jag dammsuga och rensa den där jävla kattlådan också. Den är hemsk. Problemet med kattlådan är seriöst nåt som skulle kunna få mig att överväga att sparka ut Kompis på gatan och låta honom försörja sig som manlig gigolo. Nåja.
Buhuu, Alexander Bard ville inte bli vän med mig på facebook. 🙁
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
