Kategori

Tankar

Kategori

Sånt där som ockuperar ens ack så sjuka sinne.

Inatt drömde jag en sån där dröm där man tror sig ha drömt drömmen förut. Och när man vaknar är man osäker på två saker. Dels är man osäker på om känslan av att ha drömt drömmen förut OCKSÅ är en dröm, och dels är man osäker på om någon av drömmarna har någon som helst anknytning till verkligheten.

I drömmen är det vinter. Snön faller med sådär stora flingor att min svarta rock blir vit på bara några sekunder. Jag är påväg hem från jobbet, och det verkar som att jag jobbat över rejält eftersom klockan runt elva på kvällen. Det är kolsvart ute, men gatlamporna och snön får det att vara ganska upplyst ändå. Själv sitter jag och sover på tunnelbanan. Fråga mig inte varför, men jag verkar ta röda linjen hem. När jag vaknar så är jag i Norsborg… tror jag iaf. Jag fick titta på tunnelbanelinjerna såhär i efterhand, och Norsborg är det som jag känner igen bäst av drömmen.

Tusan, tänker jag, och går ut i vinternatten en stund, medan tunnelbanan kyler ner sig i väntan på att åka tillbaka. Där, i skuggorna, står en tjej. Hon har en svart kappa och långt mörkbrunt hår. ”Hej” säger hon, och vi börjar prata. Namnet uppfattar jag aldrig, inte så mycket av dialogen vi har heller, men trots detta inser jag att jag har träffat henne förut. Och det är här jag är osäker på om jag drömt om henne förut eller om det också är en dröm. Jag får en flashback av att jag har sett henne på andra sidan gatan, att vi pratat och haft jättetrevligt, men att hon sen försvunnit innan jag fått veta vem hon är.

Nu möts vi igen, och går tillsammans in i tunnelbanevagnen. Vi åker till gamla stan och går upp för någon av dess trappor. Jag har ingen aning om var vi är, men det verkar vara något museum eller stort bibliotek. Tjejen tar fram en stor guldnyckel och börjar låsa upp den stora trädörren. Jag undrar varför hon har nyckeln dit, och får veta att hennes mamma jobbar på ett annat museum och att nycklarna går överallt. Dörren öppnas.

”Du! Kan jag inte få din MSN?” ropar jag innan vi går in. Och det får jag. Hon skriver med röd tuschpenna över hela min vänstra arm. ”liveit”, ”readit”, ”playit” eller något liknande ”@hotmail.com” står det.

Sedan flummar drömmen till på riktigt. Museet/biblioteket består av hundratals rum vi måste samla föremål från. Efter nån timmes samlande har vi massor av föremål, och måste klara nivåns slutboss för att få med oss alla saker ut. Tjejen har spelat förut så hon är en fena på det där, men jag springer kors och tvärs och blir spöad av bossen. Tjejen suckar lite, och vi är tillbaka på ruta ett.

Sen vaknar jag. Eftersom jag fortfarande inte riktigt vet om jag är i drömmarnas land eller inte, tittar jag på min vänstra arm. Men där står ingen adress i rött. Fan. Det är andra gången hon glider ur mina händer.

Usch. Ikväll har jag läst nåt så fruktansvärt tragiskt och vackert på samma gång. En 19-årig tjej, Fanny, som varit djupt deprimerad sedan flera år, och som inte vill leva längre. Hennes dagbok har jag läst.

Lördag: Pappa kommer. Han vet inte heller vad vi ska göra. Förstås. Jag känner mer och mer att döden är den enda utvägen, jag kan faktiskt inte se någon annan lösning, och jag säger till slut att han kan gå och så kommer jag om en liten stund, att jag nog orkar om jag får sitta här ett tag lugna ner mig lite. Han vill inte gå. Någonstans vill inte jag det heller, för det känns inte bra, det känns verkligen inte bra att han ska gå i tron att jag snart kommer medan jag i själva verket ska ta livet av mig.

Det är nånting med hennes tankar som biter mig. Jag känner igen den där tomheten hon säger att hon har. Jag kan berätta mer om den en annan gång. Missförstå mig rätt nu, jag mår väldigt bra. Men jag har mått sämre (om än aldrig så dåligt att jag försökt ta livet av mig).

Märkligt. Jag känner inte ens henne, och ändå har jag en sån otroligt stark känsla i kroppen. Fanny får inte dö. Hon får inte. Jag vill hjälpa, men jag vet inte hur. Jag vet inte om det är några hittills dolda faderskänslor som blommat upp, om det är en ovanligt stark empati med tanke på mina egna känslor, eller om jag bara är väldigt väldigt trött just nu.

Såhär har jag aldrig känt förut. Hm. Det förbryllar mig lite. Det kanske är tröttheten, som sagt.

Hörni, har ni tänkt på hur sjukt irriterande det är när man ska göra O’boy? Man häller i mjölken, och sedan kakaopulvret (gör man tvärt om blir man stenad som den kättare man är). Sedan rör man. Man rör och rör, men ÄNDÅ försvinner inte de där få kakoklumparna i mitten. De ligger där i mitten och ler hånfullt åt en, tills man slutligen tvingas krossa dem mot glaskanten.

Varför är det så?

… är ”Weight Watchers Grön Thai Curry”. En mycket god och näringsrik måltid, med alla viktiga näringsämnen kroppen behöver för att orka igenom en jobbig dag av systempillande och kundargumenterande. Äter du ”Weight Watchers Grön Thai Curry” varje dag så ökar du dina chanser till ett rikt och givande liv, med många glada skratt. ”Weight Watchers Grön Thai Curry” har även dokumenterad effekt på din penis storlek, och kan öka denna upp till 35%.

… Eller?

Det här är Thomas Beaty. Han var kvinna, blev man, men lämnade kvar vissa kvinnliga delar och blev gravid. Jättefint. Jättekul. Jätteudda.

Men allt jag kan tänka på är… Varför har de censurerat hans bröstvårtor? Inte för att jag bryr mig så enormt mycket, men jag tycker det är märkligt. Han vill ju vara en man, och mäns bröstvårtor censureras aldrig. Är inte det diskriminering att då censurera hans?

*skriver ett argt brev någonstans*

Jag har drömt väldigt skumma saker de senaste dagarna. Plötsligt kom jag att tänka på en dröm jag hade för en herrans massa år sedan.

Jag drömde jag att jag hade blivit uppringd av min psykologilärare, och att jag var tvungen att gå till ett ställe för att komplettera kursen. Endast då skulle jag få godkänt. Så jag och min gamla kompis Mattias gick dit efter skolan och ringde på dörren. Varpå Lasse Åberg öppnade. Han, jag och Mattias skulle ut och campa fick jag reda på. Sen minns jag inte mycket mer, förutom en vag minnesbild av att vi plötsligt åker nerför en backe, på en stor luftmadrass.

Kära Bullen; är det normalt att drömma sånt?


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27