Vad är det med folk som skapar mailadresser som heter t.ex mittnamn_18@minmail.com istället för mittnamn_90? Tror de inte att de kommer bli äldre?
Haha, den här morgonen har jag drömt mig tillbaka till 90-talet med några gamla dängor. Minns ni den här t.ex? Det gör jag!
Någon gång på 90-talet var jag tillsammans med min allra första flickvän. Vi hade blivit ihop kort innan jag skulle åka till Spanien med mamma. Jag hade skickat en klasskompis, helt i linje med hur man gjorde på den tiden, för att fråga chans åt mig. Chansfrågningen hade dock tagit en oväntad vändning då flickan i fråga – Ellinor – hade bett mig komma ut personligen. Så det gjorde jag, och med darrande ben följde jag med henne en bit bort. ”Ja” viskade hon i mitt öra, och jag stod paff kvar på skolgården och bara log.
En kväll var det disco på skolan. Med danstävling; det var det viktigaste. Det var en otrolig prestige i danstävlingarna när man var liten, åtminstone på min skola. Man skulle kunna dansa två sorters danser: En snabb, och sedan den fruktade tryckaren. Och man skulle bjuda upp en flicka att dansa dem med. Där hade vi som var ihop med någon helt klart en fördel, kanske inte helt olikt hur det är även i vuxenlivet. Bortsett från att man på den tiden inte visste vad klamydia är. Eller sex heller för den delen. Lika bra det.
Man skulle dansa hiphop. Så löd den oskrivna lagen. Som tur är så var inte stegen särskilt svårbemästrade, utan man hoppade mest runt med benen vitt isär, och sen var man klar. Då hade man potential att ta hem danstävlingen.
Sen dansade man tryckare med den tjej man tyckte bäst om, i mitt fall Ellinor. Tryckaren måste vara världens enklaste dans, man bara kramas och vaggar lite fram och tillbaka. Och det var ju inte heller så att vi barn inte behärskade tryckardansandets ädla konst, utan vuxna gör precis likadant. Den SKA vara så! Således – världens enklaste dans.
Hursomhelst, så var mitt 90-tal. Nåja, kanske inte hela, men den del jag minns starkast. Minns ni?
Sitter på bussen till mormor. En tant med fruktansvärt gula tänder gick förbi. Vad jag ville säga men inte sa? ”Fina tänder. Går de att få i vitt också?”
Aftonbladet berättar idag om en 14-årig pojke som, efter att ha satt sig på rulltrappskanten och försökt åka ner, ramlade sex meter ner och slog i huvudet. I tisdags avled han av skadorna.
– Han var en så kärleksfull kille. Han brydde sig om andra människor. Det här är så sorgligt, säger mamma Helena.
I går besökte hon gallerian tillsammans med brodern Mathias. De placerade blommor och en bild på Joakim vid en minnesplats utanför entrén.
Där hade många andra falubor tänt ljus och lagt en blomma till minne av 14-åringen.
Okej… Alltså, jag beklagar. Mina kondoleanser till grabbens nära och kära, och självklart är det tragiskt att han själv inte fick leva längre än så. Men ändå. Han framställs som en martyr som fallit offer för en massmördare som löpt amok. Så är det ju inte. Jag fattar inte ens att Aftonbladet väljer att skriva om det.
Tur att jag är här och kan berätta sanningen, istället för att vara politiskt korrekt och trippa på tå runt ämnet: Den 14-åriga pojken har varit dum i huvudet och satt sitt eget liv i fara, och förlorat det. Det är väldigt tragiskt, men det beror inte på något annat än ren dumhet.
Ibland känner jag att jag skulle vilja vara ett riktigt svin. Vara riktigt otrevlig mot folk. Det är inte alls min stil, men ibland känner jag att jag vill gå fram och förolämpa dem. Är detta normalt?
Ibland ser man enormt feta personer på McDonalds eller liknande skräpmatskedjor. Jag skulle vilja gå fram och säga ”du ska nog inte ha nåt mer hörru. Hem och drick ett glas vatten.” Men jag gör det inte.
Såg en tonårsmamma på Helgon. Hon hade lagt ut ett youtubeklipp på sin halvårsunga dotter som låg och kröp på golvet. Jag skulle vilja säga ”beklagar att din dotter är mongolid.” Men jag gör det inte.
Typ den stilen… Jag måste ta ut mina aggressioner på något. Köpa en sandsäck kanske?
I natt… eller ja, nu är det iofs också natt, men igår natt drömde jag märkliga saker. Jag drömde att jag kräktes. Jag minns precis känslan av att kräkas. Det var så oerhört verkligt, att jag var tvungen att titta vid sängkanten när jag vaknade, för att försäkra mig om att jag inte spytt ner mig i sömnen. Men det hade jag inte.
Tolkningar?
Ikväll har jag sådär dålig självkänsla igen. Det kommer ni att få leva med om ni ska följa den här bloggen. Just nu ligger jag i soffan och är sådär toktrött. Ni vet, så trött att man bara ligger. När man är så trött så man inte ens orkar ta de tunga stegen in till sovrummet. Ni vet så? Så trött är jag nu.
Och det är då det är som värst. Just nu ligger jag och funderar över ditt och datt. Över varför jag har en ständig känsla av ensamhet i kroppen. Över varför den där tjejen på helgon svarade en annan kille men inte mig när vi båda skrev i hennes gästbok för ett tag sen. Över om jag ska checka in på nåt rehab för mitt extrema sexberoende, som förstört ett förhållande och många sena kvällar, eller om jag bara ska acceptera att jag är man precis som alla andra män.
Kvällens lösning? Gå och lägga mig, spela Nintendo DS tills ögonen faller ihop, och vakna glad igen imorgon. Hade det här varit på facebook så hade jag skrivit ”Daniel Werner gillar detta”.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
