Sånt där som ockuperar ens ack så sjuka sinne.
I natt drömde jag märkliga saker. Jag var på jobbet och arbetade i godan ro. Plötsligt rapade jag jättehögt. Då blev en kvinnlig kollega jättearg och kom förbi och skrek åt mig. Detta tolererade jag inte, så jag gav henne flera örfilar. Sen ångrade jag mig, eftersom det trots allt var jag som hade rapat. Så jag bad om ursäkt, massor med gånger. Sen vaknade jag.
Jaha, ja…
För övrigt funderar jag på att publicera en bok om bloggen, i pocketform. Vad säger ni om det? Köpa eller löpa?
Jag blev utmanad av Emsan, och som den fina människa jag är kan jag naturligtvis inte låta den gå oantagen. Jag tänker dock inte utmana någon annan, alla ni som läser får känna er utmanade om ni vill.
Vilken låt tycker du verkligen inte om?
Det mesta som spelas på The Voice. Så i stort sett all hiphop och RnB är kräkmedel för mig.
Vad har du på dig just nu?
Ett par beigeaktiga byxor, ett par svarta strumpor, en blå-och-vit-randig t-shirt och ett par… *kollar efter* … svarta kalsonger.
Vad hänger på väggarna i det rum du sitter i just nu?
Inte så mycket faktiskt, bara lite små inramade teckningar av min farfars far, Elis Werner. Han var en rätt känd arkitekt.
Vem kramade du senast?
Mamma!
Vad åt du till middag?
Spaghetti bolognese. Det funkade.
Vad köpte du senast?
En digitalkamera, Canon IXUS 100.
Vad lyssnar du på just nu?
Broder Daniel – Shoreline. Dags att hämta rakbladen.
Vilket väder gillar du mest?
Snöstorm med hagel såklart! Eller inte. Typ 20 grader och sol, det är perfekt.
Vad finns på ditt nattduksbord?
En lampa, och… öh… inte så mycket mer. Vad som är inuti nattduksbordet däremot… 😉
Säg något till personen som utmanade dig:
Emsan och jag gick i gymnasiet tillsammans. Hon gick i min parallellklass. Hon är mamma till två av mina söner också… Ett av påståendena är falska.
Favorit-resmål?
USA eller Japan vore najs, men har aldrig varit där. Det mesta är kul med någon man tycker om.
Nämn några saker du inte kan leva utan:
Kärlek, internet, bloggen (har blivit på senare tid), musik, katter.
Vad skulle du vilja ha i dina händer just nu?
Ett par välformade kvinnobröst!
Om du skulle bli förvandlad till en kändis av det andra könet, vem skulle du vilja bli?
Eh… Sarah Michelle Gellar tror jag. Då skulle jag utforska mig själv ett bra tag. Folk brukar mobba mig för att jag gillar henne, men det har inte med någon Buffy-fetisch att göra. Tycker bara hon är het. ^^
Vad är ditt favorit-te?
Något fruktte typ. Men jag brukar inte dricka te så ofta.
Vad skulle du vilja bli av med just nu?
Kylan!
Om du kunde resa varsomhelst i världen inom en timme, var skulle du resa?
Ingenstans, jag ska till jobbet om tolv timmar, och det är inte säkert att hemresan också går på under en timme.
Vem skulle du helst vilja fastna i en hiss med?
Just nu? Det säger jag inte, för då verkar jag för på. Så jag avvaktar lite med att yttra sådana saker.
Vad ska du göra nu?
Se på Family guy. Pilla med bloggen. Äta lite nudlar. Med mig är det aldrig en lugn stund!
Jag köpte kycklingwok till lunch idag, och detta fick mig osökt att börja tänka på folk som äter asiatisk mat med pinnar. Det stör mig extremt mycket. Det känns som att alla bara äter med pinar för att försöka vara indie. Det är liksom det senaste, att äta med pinnar, för då känns det som man sitter i Sydostasien på riktigt vilket ger ett sånt otroligt välbehag. Åh, det är så coolt att äta med pinnar!
Vi västerlänningar har gaffel, kniv och sked, vilka med fördel kan användas vid förtäring – även av asiatisk mat. Så keep it simple. Skärpning!
PS. Jag vet inte om det framgår, men jag kan inte äta med pinnar. 🙁
Att åka till Dublin slog ju jävligt bakut måste jag säga. Jag kan inte säga något annat, såhär med facit i hand. Så här kommer min offentliga ursäkt för det som hände i Irland.
Jag, Hanna (min dåvarande flickvän för nytillkomna läsare), min nära vän Patrick och hans flickvän hade sett fram emot resan i flera veckor. Och allt var fint när vi kom dit. Vi promenerade i stan, hörde på folkmusik och hade det allmänt trevligt. Vilken resa det skulle bli! Jag hade aldrig rest utomlands utan föräldrar förut, så det kändes extra bra att få göra det med folk som man tycker så mycket om.
Men så blev det inte. På morgonen, dag två, blev jag akut magsjuk och kalvade vid vägkanten. Vi fick åka hem, och jag spenderade den resterande resan med att ligga i soffan och må illa, och ha en grov ångest för att jag upplevde att jag förstört resan för de andra.
Första jobbardagen efter jag kommit hem så blev jag utskälld efter noter av Patricks flickvän. Tydligen hade jag varit helt hemsk i Dublin. Jag hade bara legat och tyckt synd om mig själv, och inte verkat intresserad av någon annan. Hade det varit hon hade hon minsann försökt engagera sig, och ta sig i kragen.
Sen dess har vi inte haft någon kontakt. Även Patricks och min kontakt har försämrats avsevärt (om det beror på resan eller ej vet jag inte). Och Hanna och jag satt tysta på hemresan till Stockholm, och gjorde kort därpå slut. Om det nu beror på resan eller ej vet jag inte heller, men det gick helt klart käpprätt utför efter vi var där.
Utskällningen gör mig både ledsen och arg. Jag var magsjuk! Jag visste inte att jag skulle bli det. Och till saken hör att jag aldrig någonsin blivit sjuk när jag inte varit hemma förut, så jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag antar att jag blir väldigt martyraktig när jag är sjuk; det är inte direkt något som är ovanligt bland killar. Och jag antar att jag totalt tappar lusten att vara social när jag mår så dåligt som jag gjorde då. Jag är inte direkt nöjd med att det blev som det blev, jag heller.
Så… Patrick. Maja. Hanna. Jag ber om ursäkt för att jag förstörde resan. Den skulle bli årets höjdpunkt, men istället verkar den ha förstört det mesta.
Var det det här som var livet?
Jahapp. Så jag är då alltså officiellt sinnessjuk.
Sitter och tittar på ett klipp på youtube. En kille ska berätta något, och i bakgrunden hör man en hund som hela tiden skäller. Min spontana handling? Jag pausar filmen och tänker att jag väntar lite tills hunden har skällt klart.
… Okej. Lobotomin kanske inte gick lika bra som jag trodde.
Mysteriet är löst! Detta tack vare min vän Isa, som på ett snabbt och nästan läskigt rutinerat sätt listade ut vem ”20” är. Det var ingen man som hade bestämt sig för att jäklas, det är allt jag säger. I övrigt låter jag henne träda fram ur dunklen självmant, om hon vill. Vill hon inte så tänker inte jag vara den som avslöjade henne.
Men fröken 20? I know your secret. 😉
