Mitt känsloliv just nu

Nä. Jag behöver skriva av mig. Struntsamma om detta blir ett tråkigt inlägg eller ej. Men just nu känns allt ganska dåligt. Ni vet hur man kan ha en ”golden age” ibland? När allting bara flyter på, och man är allmänt lycklig. Jag har en skit-age just nu, där jag stöter på motgång efter motgång.

Jag fick veta att mitt ex (Hanna #1) har en ny pojkvän igår. Det känns jobbigt. Varför vet jag inte, om jag ska vara ärlig. Jag anser mig ha kommit över henne, det är Hanna #2-förhållandet bevis på, men den senaste tiden har ändå fått mig att börja sakna henne. Hon är och förblir den snällaste tjej jag träffat, och snällhet är nog i slutändan det som är viktigast för mig. Men som sagt, den senaste tidens enorma ensamhet har fått mig att göra saker jag annars inte skulle ha gjort. Liksom, jag vet inte vad jag håller på med. Jag känner inte igen mig själv längre. De senaste dagarna har jag spenderat stor del av min vakna tid med att försöka hitta något slags KK-förhållande, i brist på något äkta. Allt för att få lite närhet. Men jag kan inte hålla på så. KK-förhållanden är inte jag. Varför överväger jag ens nåt sånt?

Sedan kom den andra smällen idag. Jag träffade en gammal barndomskompis nere i centrum. Där stod han med sin tjej; de har varit tillsammans i tre år nu ungefär. Och missförstå mig rätt nu, jag unnar honom all den kärlek han får. Avund och missunsamhet är inte samma sak. Jag vill bara ha samma sak. Det har varit mitt livsmål i flera års tid nu.

Detta fick mig att fundera. Är det just därför ingen klarar av att vara med mig mer än i max ett halvår? Jag tycker om kärleken för mycket? Vad är det annars för fel? Jag är medveten om mitt bekräftelsebehov. Det är något jag har lärt mig att acceptera att jag inte får bort från min personlighet, hur mycket jag än vill. Det kommer jag troligen att bära med mig i hela livet. Men är det så farligt då? Jag är ingen kvinnomisshandlare. Jag knarkar inte. Jag bränner varken barn i stora ugnar, flår golden retrievers, eller våldtar pensionärer. Jag behöver bara höra att jag är en bra person och att min partner älskar mig något oftare än genomsnittspojkvännen. Precis som att jag troligtvis kommer att säga till min partner att hon är en bra person och att jag älskar henne något oftare än genomsnittspojkvännen. Är detta något som ingen någonsin kommer att kunna leva med? Inte kan det väl vara så illa?

Varför kan jag inte få träffa någon som accepterar mig för den jag är?

Så. Nu har jag gnällt klart. En sak till bara. Jag vet att man inte ska försöka censurera sina läsares kommentarer, men jag vet hur det brukar bli. Någon okänslig person, som är i ett förhållande och aldrig känt såhär, skriver något iskallt (ofta med en inkluderad klyscha i stil med ”det kommer när man slutar leta”), och det slutar med att jag blir ännu mer nedstämd. Funderar ni på att skriva nånting annat än sockersött peptalk så kommentera inte alls är ni snälla. Ok? Tack.