Urk, det är kaos i huvudet just nu. Nu snackar vi alltså inte sånt där vanligt ”tjena mannen, det är kaos på jobbet så jag ringer dig om en halvtimme”-kaos utan snarare Laserturks-KAOZ.
Ja, det där var väl ungefär det roligaste skämt jag kunde komma på för att lätta upp stämningen, inför det enorma klagobrev jag vårdslöst kommer att kasta ut i etern. För det är ju lite sådär. Så fort jag inte är glad och rolig för en stund, då genomgår jag en total förvandling i folks ögon. Jag har fått höra det så många gånger nu, inte minst av folk som står mig nära. De säger att jag bara tycker synd om mig själv; att jag inte gör något åt min situation utan bara ägnar mig åt självömkan.
De slänger ur sig nånting sånt, och sen tror de att det är klart där. Ord kan inte beskriva hur arg jag blir på dessa människor. De säger åt mig att jag måste göra ditt och datt; hur oattraktivt det är med någon som inte mår perfekt, som inte har någon självkänsla och som allmänt är som jag. Och sen sticker de bara. ”Du måste jobba på din självkänsla” är en av de klyschor som folk kör med. Om det vore så lätt så skulle jag väl bara trycka på den där självkänsla-knappen istället för att bara smeka den. Men så lätt är det ju inte.
Det känns som att livet är ganska meningslöst just nu. Jag bara står still och stampar på samma ställe, och det händer absolut ingenting. Det är en känsla av dels total apati och hopplöshet inför framtiden, och dels en tyst panikångest. Idag kom lite av det här fram på jobbet, när en kollega frågade varför jag verkar så bitter. Jag började orera om hur värdelös jag tycker ensamheten är. Jag bredde på mer och mer, tills det uppstod en sån där obekväm stämning. Han hade bett mig skicka saltet, och jag hade kräkts upp en hel saltgruva på tallriken. Typ. Sen försökte jag rädda situationen med att måla upp en humoristisk bild av mig gråtätandes Ben & Jerrys framför en chickflick, men slaget var redan förlorat.
Suck.
Jag vill ha en flickvän.
Det är inte så att jag naivt tror att en flickvän kommer att lösa alla mina problem, eller att jag inte kommer att behöva någon självkänsla om jag bara skaffar mig en tös. Jag vet att det inte är så. Och jag vet att låg självkänsla är osexigt. Och jag vet att det kommer när man slutar leta. Och jag vet att det inte är mig det är fel på, utan dig. Allt detta har jag fått höra så många gånger. Men allt blir så ofantligt mycket lättare med lite sällskap. Det kanske inte alla håller med om, men för mig är det så. Åtminstone förutsatt att det är en vettig tjej jag hittar och inte någon som super, slåss och vägrar släppa till. Men en sån tjej är ju å andra sidan ingenting man längtar efter, så ni förstår säkert vad jag menar.
Hur som helst. Jag önskar att jag hade någon i mitt liv.
14 kommentarer
Välskrivet du! Klart man inte ska försöka vara någon man inte är, man ska bli omtyckt för den man är. Vet att det går segt för dig, men jag håller verkligen alla tummar för dig.
Håller med Moa 🙂 och trooo mig, jag vet hur de e att vara ensam…men händer de att man träffar nån så e det väl för att det var menat att hända då, inte senare eller tidigare 🙂 Ta hand om dig!
De här människorna som du blir arg på, vad exakt är det du skulle vilja att de gjorde istället?
Ptja, typ komma med något mer konstruktivt än klyschor. För mig känns det ungefär likadant som att säga ”du måste bli fotbollsproffs”. Skulle vilja veta HUR, och få lite mer peppande och stöd.
… Eller så kan de trolla fram nån underbar partner åt mig, det vore också najs.
Du väntar fortfarande på drömfén som ska vifta med sitt spö och få: upp dig ur soffan, dig att raka bort tofsarna du samlar i ansiktet, dig att börja städa, laga mat, ta hand om dig själv helt enkelt. För det är väl inte så att det är hon som skall göra detta? Jag är en av dessa fruktansvärt otrevliga människor som säger sanningar du inte vill höra. Du har ett liv killen så vad väntar du på? Börja leva idag. Döingar är inte så attraktiva. Jag har varit precis i samma soffpotatis situation som du men inte sjutton var det nån prins på vit springare som kom och svepte upp mig ur sunket.Jag tog mig själv upp steg för steg med hjälp och stöd från andra. Lycka till. Jag vet att du har förmågan där nånstans. Bara du slutar tro på sagor först.
Jag har hört allt det där, jag är så medveten om det så. Det är roligare när du kommenterar det du tycker om på bloggen, istället för att vara så himla kritisk som du varit de senaste gångerna du kommenterat.
Inte så mycket att glädja sig åt kanske, men man kan vara ensam även om man har ett förhållande.. :/
Och apropå något helt annat, har precis hittat din blogg och tycker du skriver riktigt bra. Kämpa på!
Det är väldigt sant! Hellre inget förhållande framför ett dåligt förhållande. Fast… hellre ett bra förhållande framför inget förhållande.
Men måste det vara en tjej? Ska du verkligen lägga hela sällskapsbehovet på en person? Det kommer ju inte att fungera. Du behöver vänner att umgås med också. Och vart hittar man såna, tja – På jobbet möjligtvis? Och om det inte finns några där som förstår briljansen som är du – Kanske en aktivitet, engagera dig politiskt, åk på lan, hitta något legokonvent eller vad som helst som du kan tycka är roligt/intressant. Eller så går du med i något forum där du hittar en precis lika ensam person, så kan ni fika och helt plötsligt är ni inte ensamma mer. Allt detta låter ju jävligt lätt i teorin, men va fan. Man måste ju börja någonstans.
Nu finns ju risken att du blir sur på mig med, men skitsamma.
Nja alltså, det är skillnad för mig. Jag kan umgås med vänner och ändå känna mig ensam. Vet inte om jag har en överromantiserad bild av kärlek, men det har alltid varit något speciellt för mig.
Jag blir inte sur över ett sånt inlägg, men det är trist att du tycker att det är ”skitsamma”. 🙂
Haha! Men man kan ju inte gå omkring och bry sig för mycket om andras åsikter^^ Då skulle man ju va ett vrak! Kan komma med klyschan ”happiness is a choice” istället 😉 Eller så har du en ordentlig depression och behöver vård, det är ju också en tanke.
Ja, något av det är det.
Det är som jag brukar säga, hur kan jag veta så mycket men ändå inte veta något alls? Jag har ungefär samma problem som du har och det går i perioder med känslan av att känna sig ensammast på jorden. Jag har försökt att distrahera mig själv på allsköns sätt, men i slutändan står man där med byxorna nere och känner att fan också. Men jag har hellre något att distrahera mig med än att sitta hemma och isolera mig själv och må ännu sämre än vad jag gör om jag engagerar mig i något. Det är fan inte lätt, men man måste ta någon slags kontroll över sitt liv.
Vad vill jag säga med detta? Att jag förstår och att det är bara att kämpa på och göra det man brinner för i väntan på att det händer något. Grym blogg btw 🙂
Tack! 😀