Jag brukar inte tycka att saker jag gör är särskilt pinsamma. Alltså, de ÄR pinsamma, men jag tycker att… ja, jag har vant mig helt enkelt.

Men häromdagen kom jag att tänka på en liten episod, som jag tycker är riktigt pinsam. Där man kan säga att jag gjorde bort mig, och inte fattade nånting förrän långt efteråt.

Det hela utspelade sig för några år sedan, när jag var anställd på mitt förra jobb. Företaget var en ganska känd teleoperatör, som precis hade slagits ihop med en ännu större teleoperatör. Vår kundtjänst hade då flyttat till norrland, och således hade jag plötsligt fått ett gäng nya kollegor. Inom några månader började det talas om någon slags kickoff där uppe i Tjotahejti. Vi ”tekniker” från Stockholm skulle åka upp till callcentret, och dricka hembränt med vildarna från norr.

Själv hade jag börjat prata med en tjej som jobbade där. Hon hade väl frågat om någon felanmälan som jag haft hand om, och så hade vi börjat snacka om ditt och datt. Och det var alltså då jag gjorde det. Jag ställde frågan om det var okej att jag sov hos henne under norrlandsbesöket.

Konstig stämning uppstod. Jag må ha lättare Aspergers när det kommer till relationer, men jag borde ha insett att man inte kan fråga så utan att det tolkas som att man vill ligga med den stackars flickan. Det var inte alls så jag menade. Eller… jo, visst fanns det en del snaskiga baktankar, men det var inte som att jag utgick från någon vidare succé. Jag ville mest ha nånstans att bo,och jag tyckte att hon var trevlig nog.

Det slutade med att jag inte åkte med upp överhuvudtaget. Och det tog säkert ett år innan jag insåg min fadäs.