Jag gjorde förresten en ofrivillig gangnam style (ring SAOL!) på bussen i morse. Precis när man kliver på brukar det ganska ofta vara en relativt hög tröskel. Det var det inte idag, eftersom chauffören hade tippat bussen åt de påstigandes håll.
Själv förutsatte jag att det skulle vara en tröskel, vilket orsakade att jag klev på bussen med ett jättestamp.
Idag är det den internationella kvinnodagen! Passande nog betedde sig min mage som en vagina i morse (enter vita kränkta radikalfeminister!). Den värkte och orsakade illamående, högst troligen för att påminna om kvinnors rättigheter vilket jag naturligtvis var tacksam för.
Efter ett toalettbesök och lite slötittande på nyhetsmorgon kändes det bättre, så jag begav mig mot jobbet. Jag kom visserligen en timme för sent, men det gjorde inte så mycket eftersom jag hade en timme till godo från i måndags.
Vid ovan nämnt toalettbesök insåg jag för övrigt att jag håller på att gå lite överstyr med mina nojor. Av nån anledning så började jag tvätta händerna innan jag spolade, fråga mig inte varför men idag klaffade det på det viset bara. Så hur skulle jag spola utan att riskera en komplett bakteriehärd på spolarfingret? Lösning: Jag stod på ett ben och spolade med stortån. Sen kände jag mig väldigt larvig.
Jag hade ju bara kunnat spola, och sedan tvätta händerna på nytt. Men… nej.
Jag verkar inte tänka så mycket på det, men jag ritar tydligen en hel del medan jag pratar i telefon. Ganska… groteska saker.
Här vet jag inte riktigt vad jag skrivit. ”Till alla de som cockmuncher…?”
”Checked out mentally.” Så känner vi nog alla ibland.
Här var jag faktiskt duktig nog att skriva ner vad jag skulle handla. Sen glömde jag givetvis lappen.
”Nåt att äta.” Tur att jag är specifik åtminstone.
Här ritade jag en oborstad skiss av Goatse…
… För att avsluta med några vanligt förekommande könsord, lite casual sådär.
Nu är det lite tuffa tider för en drömmare, här.
En vecka efter löning, och jag har 832 kr kvar på kontot. Varav 790 kr ska tillägnas ett nytt SL-kort, så jag kan ta mig till jobbet för att tjäna ihop till nästa summa som även den troligen kommer att försvinna illa kvickt eftersom den kommer att vara mycket lägre än vanligt till följd av min tidigare psykiska ohälsa och således använda sjukdagar.
Det roliga är att jag inte ens köpt nånting för pengarna; allt är gamla fakturabetalningar från en månad tillbaka, då jag var ung och hade ekonomisk hybris. Så ja. Det kommer att bli kärvt ett litet tag nu.
Att försöka ta en bild på pillret visade sig för övrigt bli en mycket svår historia. Kameran ville ständigt överexponera pillret, varav jag kom med ett klassiskt Daniel Werner-citat på jobbet nyss.
”Men! Det går inte! Jag vill ju liksom se själva skåran! … Som flickan sa. Hahaha!”
Jag är aldrig så attraktiv som när jag skrattar åt mina egna skämt.
Nu har jag varit en duktig pojke och tagit mina vitamintabletter och druckit min juice i över en veckas tid. Under den perioden har jag dock märkt att jag har vissa svårigheter med att svälja piller.
Jag fattar liksom inte. Folsyra-tabletterna är typ en halv centimeter i diameter, och ändå känns det som att jag försöker få ner en gummistövel i halsen. Med lite vätska går det dock bra. Därför försökte jag lura kroppen, och samla så mycket saliv jag kunde, och sedan svälja. Icke. Klöktes värre än tysk porraktris.
I brist på vettiga saker att blogga om så får jag dra ett skämt jag precis kom på alldeles själv. Jag förväntar mig minst en kaka.
Vet ni vad fåtöljförsäljaren på IKEA sa när kunden nös i butiken? … ”Provsitt”!
Badompompsh. Typ.
Jag är galen.
För några år sen fann jag House. Tv-serien alltså, inte musikstilen. Jag sträcksåg de tre första säsongerna, och sen dess har jag under vissa perioder varit mer än lovligt hypokondrisk.
Det har varit allt möjligt. Visdomständerna har varit ett problem. Mjälten har jag trott varit sprickfärdig några gånger. Och lymfkörtlarna känns konstant stora. Ett tag hade jag tillochmed med mig en termometer till jobbet varje dag, troget vilande i bröstfickan. Det har jag inte längre. Absolut inte. Eh… Bara ibland, okej?!
Värst var det nog när jag trodde att jag hade problem med prostatan. Det spände otäckt, och jag tyckte att mellangården buktade ut på ett abnormt sätt. Med facit i hand ska det kanske vara så, Google har uppenbarligen inte svaret vad gäller manliga mellangårdar. Vissa dagar värkte det rejält, så till slut ringde jag Sjukvårdsupplysningen. De meddelade att de som vanligt inte hade någon aning, utan tyckte jag skulle ringa vårdcentralen. Ah, Sjukvårdsupplysningen, denna viktiga instans vars uppgift är att kosta skattepengar.
Nä, ingen vårdcentral, tänkte jag, och beslutade mig istället för att kontakta de riktiga experterna. Människor med rejäl erfarenhet. Sakkunniga. Aldrig sinande källor av information.
Flashback.
Där fick jag informationen att det är helt normalt och om jag hade prostaproblem hade jag varit ett medicinskt under, med tanke på min låga ålder. Samma dag försvann värken, och jag har inte känt av den sen dess.
Nåja. Mot andra åkommor! Idag känns ena halsmandeln väldigt stor, och ömmar. Jag utgår från att jag fått körtelfeber, minst, och fullkomligt knarkar Strepsils med jordgubbssmak. Man får bara ta en tablett varannan timme, men jag låter det bara gå en och EN HALV timme mellan tabletterna. Nu dör jag väl av det istället.
Jag har handlat tjejserier igen. Och gillar det.
Okej. Här kommer det. Jag brukar inte blogga om saker som faktiskt går som jag vill, men det kanske jag borde göra. Så nu gör jag det, för att påtala att mitt liv faktiskt inte är helt tragiskt och utan glädjeämnen, trots allt.
Jag har träffat en tjej. En fullständigt awesome tjej, för att vara exakt. Vi har träffats i några veckor nu, och det hela känns väldigt bra.
När jag kom hem från jobbet ikväll låg det ett kuvert utan frankering på dörrmattan. ”Herr Werner” stod det på det, vilket genast fick mig att tänka på flickebarnet i fråga, eftersom hon har döpt mig till det romantiska ”Herr Werner” i sin telefonbok. Först blev jag väldigt förvånad, eftersom jag inte hade en aning om när tusan hon varit och lämnat det. Sedan började jag tänka på att det kanske inte alls var från henne, utan från någon stalker som försöker vara rolig. Men å andra sidan, nej. Det finns bara två personer som kallar mig ”Herr Werner”, och om inte min lärare från sexan plötsligt börjat sakna mig så kunde det bara vara hon.
Ivrigt öppnade jag brevet, generad redan innan. Jag riktigt visualiserade det parfymbesprutade pappret, och de av kärlek drypande raderna. Och inom några sekunder blev allt så tydligt. Jag förstod hur det hängde ihop.
Det var från Jehovas Vittnen, som ville tala med mig om Jesus.
