Som extra fredagsbonus så bifogar jag en bild på mig, tagen igår.
För några månader sen skrev jag det här inlägget. En lång rant om hur jag tycker att vissa tjejer har en ganska äcklig syn på de fördelar de har när det kommer till nätdejting. Och absolut, man kan diskutera huruvida det bör klassas som fördelar eller nackdelar, hela den här grejen att tjejer i regel får massor av mail från sugna killar. Många män är konstiga äckel, det är inget nytt. Men inte alla. Vissa vill bara ha lite kontakt. Även dessa ratas på ett cyniskt och arrogant sätt.
Och idag läste jag det här inlägget, på Nanna Johanssons blogg. Nanna är vad jag förstår nån sorts serieritare och krönikör, med en touch av feminism. Hon är tydligen nybliven singel och har således registrerat sig på en dejtingsajt. Så långt inga problem, vi ska alla den vägen vandra (om vi nu inte föredrar att sitta på krogen och pimpla). Men redan efter någon veckas medlemskap har hon börjat hänga ut mail från medlemmar.
Att man hänger ut otrevliga killar är helt rätt. Killar som kommer med sexuella anspelningar direkt efter ”hej”? Go for it! Killar som beter sig allmänt hotfullt? Absolut. Skit ska skit ha, så är det ju.
Men vad har egentligen den här killen gjort för ont?
Kille: Hej, måste säga det du redan vet, att du är jävligt snygg! 🙂
Nanna: Ja. Min far måste ha varit tjuv, eftersom han tog himlens vackraste stjärnor och satte dem i mina ögon.
Eller den här?
Kille: Kan jag vara något för dig?
Nanna: Det beror på. Föredrar du ”normalt” sex, utan bruk av t.ex clownskor? I så fall är jag inte intresserad.
Eller… Den här?
Kille: Tjaaa, allt bra med dig ikväll? Härlig bild du har, nice nice! 😉 Vad har du för dig då?
Nanna: Just nu umgås jag med min katt pluppan. Hon vill också hälsa på dig. Jag lyfter upp henne så hon får skriva själv. Här kommer hon: lmjkn xzcds
Kille: Haha! 😉 Hej Pluppan! Vad har du pysslat med ikväll då hottie?
Nanna: sdffsdb mölm,,, dfdvf nkn
Eller varför inte den här killen? Vad har han gjort för fel, mer än att han inte skrivit ett tillräckligt långt brev för att tilltala Nanna?
Kille: Sugen på att chatta?
Nanna: Okej, om du lovar att svara ärligt vad jag än frågar dig.
Kille: Självklart, förväntar mig detsamma av dig. Det skulle vara ganska tråkigt och meningslöst om vi satt här och ljög för varandra. Eller?
Nanna: Precis. Så, första frågan: Vad står det för siffror på ditt VISA-kort (inkl. de tre sista på baksidan)?
Sure, jag kan se det roliga i svaren. Även jag har sån där ”humor” som man ska ha nu för tiden. Men skrattet fastnar lite i halsen när det ändå känns som att det är en ganska tråkig människosyn som ligger bakom. Eller kanske snarare manssyn. Eller åtminstone man-på-internet-syn. Ja, många män på internet är dumma i huvudet. Men vissa söker bara lite kontakt. Man kan ju faktiskt tacka nej på ett snällt sätt.
Till de tjejer det berör: Bara för att ni är bortskämda med internet-uppmärksamhet så får ni inte tappa er ödmjukhet!
Jag passade på att göra ett litet montage också. Som BONUS! ENBART för er njutning!
… händer det aldrig någonting?
Kungahuset rasar!
Jag tänkte bara meddela att jag lever. Och bygget gick… över förväntan.
Två spikar på fel ställe, ett gäng svärord, samt ett primalskrik. Så på det stora hela ingen större fara!
Jag har beställt ett sideboard från IKEA.
Sideboard är en möbel som används till serveringsbord, sideboardet kan även vara en barmöbel med drycker och glas bakom dörrar. Sideboard kan se ut på olika vis från enkla bord med med fyra ben till att var utrustade med skåp och lådor.
Mvh Wikipedia
I morgon har jag tagit ledigt för att ta emot leveransen från IKEA, samt bygga ihop åbäket. Det ska bli väldigt spännande. Nu var det ju här med min pessimism igen, men det skulle förvåna mig om allt går som det ska. Istället tror jag att något av följande händer:
- IKEA har glömt min leverans. Jag väntar förgäves, men de ringer aldrig. Istället dricker jag mig full, somnar, och vaknar av att jag kissat ner mig.
- IKEA levererar paketet och åker. Men när jag packar upp det hela märker jag att jag istället för ett sideboard har fått en bänkpress. Jag blir kraftigt deprimerad. Jag dricker mig full, somnar, och vaknar av att jag kissat ner mig.
- Jag får mitt sideboard, men under själva bygget råkar jag slå mig själv på tummen med hammaren. Jag blir ilsken och sliter sönder tröjan, för att sedan dricka mig full och kissa ner mig.
- Jag inser att jag byggt ihop hela sideboardet uppochned. I ren ilska sliter jag sönder skjortan och kissar sedan ner mig.
- Jag lyckas bygga ihop mitt sideboard efter konstens alla regler, men på grund av den psykiska stressen av att följa en IKEA-manual hamnar jag i en psykos och ger mig naken ut i natten för att äta på andra människors ansikten. Jag döms till livstids fängelse och kissar följdaktligen ner mig.
Terapibesök nummer fem, och nu börjar det ge en ganska olustig känsla i kroppen. En känsla av tvivel på huruvida det här kommer att fungera. Till en början var jag väldigt optimistisk, men nu vet jag inte längre.
Vi (dvs jag och min terapeut, inte jag och mina personligheter – så psyksjuk är jag inte) har kommit fram till att vi har två vägar att tackla det här på. Antingen försöker vi lösa min låga självkänsla. Eller så jobbar vi med den här sociala kräkfobin som hindrar mig från att äta mat bland folk.
Självkänslan har varit rutten sen mellanstadiet; resultatet av åratals hånskratt och försäkran om att allt jag sa och gjorde var dåligt. Den vidriga kräkfobin i sociala situationer har däremot ”bara” varit med mig i ett par år. Och… jag vet ärligt talat inte vilken väg jag borde gå.
Det är i samband med dejting och relationer som det är som värst. Någon supersocial partyprisse har jag aldrig varit, så det förväntar jag mig inte heller att bli. Men det är tråkigt att behöva känna att man inte är värd nånting på marknaden. Ni vet, den där marknaden folk beger sig till när det är dags att köpa ny partner. Min kräkfobi får mig nämligen att känna att ingen vill ha någon med den här typen av problem. Ingen vill ha någon som inte kan följa med ut och äta på restaurang. Ingen vill ha någon som tycker att det är jobbigt att resa utomlands pga rädsla att bli matförgiftad. Terapeuten höll med om att det var ganska rationella tankar, och sa att många förmodligen ryggar tillbaka för sådana problem. Måste väl erkänna att jag inte hade hoppats att han skulle bekräfta mina farhågor på den punkten. Så jag gick därifrån nästan ledsen.
Den grundläggande självbilden orsakar däremot mest problem när jag faktiskt är i ett förhållande, som nu senast med L. Två fantastiska månader – om jag nu får säga det själv – följt av en dålig helg, och BAM så var det slut. Förmodligen var det rätt beslut om hon nu kände att det inte fungerade, eftersom det garanterat skulle kommit fler helger där jag behövt extra mycket bekräftelse. Men… varför träffar jag aldrig någon tjej som kan ge det? Ge mig en partner som kramar om mig och säger nånting fint och poff så är de onda tankarna borta. Men på så sätt sprutar man väl bara vatten på lågorna istället för att ägna sig åt själva brandhärden.
Så… Det står mellan att arbeta på det som får mig att känna mig värdelös som potentiell partner, eller det som får mig att känna mig värdelös som partner. Hur jag än gör verkar det som att jag har lång väg kvar.
Jag försöker vara positiv. Jag vill inte fastna i negativ bitterhet igen. Men ibland är det lite knepigt, det här.
En ung man ventilerar sina funderingar kring det som i folkmun kallas träning.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
