Jag har hittat en rolig sida. Savesmart.se heter den, och hade inte kaffe fått mig att krevera av magont så hade jag lätt köpt en sån här kaffemaskin. Skål!
Det här ska bli ett nytt element på den här bloggen. Jag sitter ofta hemma och känner att jag är trött. Trött på allt som får uppmärksamhet nu för tiden. Således ska jag börja lista dessa saker, för att få ut mina aggressioner på sätt som inte involverar onani.
Den här människan är jag trött på. Beenerkeekee19952 kallar han sig på fenomenet internet, och han sysselsätter sig med att mima till populärmusik.
Först och främst, innan hundratals arga PK-tanter stormar sönder kommentarsfunktionen, så vill jag påpeka att han uppenbarligen har någon sorts medfödd sjukdom och det naturligtvis är tråkigt. Men det är ingen ursäkt. Han har alldeles för många fans (sa han bittert). Jag menar, själv lider jag av en mage som är som ett polskt fuskbygge, en redig social inkompetens och det faktum att jag inte får ligga så ofta jag vill, men ni ser inte miljontals människor dyrka marken jag går på för det.
Mr Beenerkeekee mimar alltså till det som spelas på radio. Typ Rihanna, 50 cent, Shakira, Justin Timberlake, Lil Wayne, bla bla, bla blej. Jag blir trött bara jag radar upp allting. Dessutom är han sjukt dålig på det. Det är väl snarare ljud han mimar istället för ord. Jag kan ge honom en sak, och det är att han är en jävel på att spela teater under tiden. Han flaxar, gör poser och har sig. Och det var ju kul första gången man såg det. Inte efter hundra olika videos med exakt samma innehåll.
Yrsel.
Year One heter den senaste storfilmen från skaparna av Ghostbusters och Analyze this. Det skulle varit sant om året hade varit 2009. Nu är vi framme på 2011, och filmen har ett par år på nacken. Hur som helst talar vi om en komedi med Jack Black och Michael Cera i huvudrollerna.
Filmen utspelar sig i forntiden, runt år noll kan man av naturliga skäl tänka sig, men behandlar en stor tidsspann. Allt finns med i mixen! Från barbarer i djurhudar till gladiatorer och från onda romare till slavkvinnor som kättjefullt slickar på bananer. Självklart, när USA gör filmer, kan man inte låta bli att ta med en hel del religion också. Således finns Kain och Abel, Abraham och Isak, och andra bibelkändisar med. Helt enkelt ett upplägg som gjort för succé.
Blir det succé då? … Nej. Det blir uruselt jävla skitdåligt. Kanske den sämsta komedi jag sett på många år, åtminstone sett till dess budget och dess – trots allt – ganska generösa mångfald av skåderspelare. Regissörerna och manusförfattarna är mellan 40 och 60 år, och alltsammans kunde lika gärna vara gjort av deras barnbarn under en kvarts ritstund på förskolan. Det innehåller aldrig någon form av substans i humorn, utan allt böljar ut i kiss-och-bajshumor och töntiga ordlekar. Visserligen är inte Jack Black känd för de djupaste av roller, men han har helt klart gått ner sig på senare år.
Trots att både Michael Cera och min personliga favorit, Christopher Mintz-Plasse, från 2007-komedin Superbad finns med i rollistan så misslyckas de med att rädda den här filmen. Mintz-Plasse har en ganska liten roll som man glömt strax innan den slutat, och Cera går omkring som om han egentligen inte vill vara där. Han brukar måhända bli typecastad till den sortens obekväma roller, men här känns det verkligen som att han är skyldig maffian pengar och var tvungen att vara med i första bästa film för att de inte skulle börja knipsa av fingrar.
Slutsats: Year One får bara en gasspis av sex möjliga.
Kort sagt: Se inte den här filmen. Snälla.
Bara för att jag skrev rubriken på engelska så vet jag att jag kommer få en miljon spam-kommentarer som alla skriver vilket extremt bra inlägg detta är, och länkar till sidor om penisförstoring. FML.
Idag har jag… wait for it… STÄDAT! Jag skojar icke! Jag kan nu se både mitt matbord, köksbord, och köksgolvet igen. Vardagsrumsgolvet tar vi en annan gång. Det är för tillfället täckt av så mycket kartonger med Star Wars-leksaker (som jag, för eventuella nytillkomna läsare, alltså säljer på Tradera och INTE sitter och leker med i brist på socialt umgänge), så det känns som för mycket att ta itu med just nu.
Sen gick jag ut och slängde en stor kartong i grovsoporna. Att transportera kartongen dit var ett litet intermezzo i sig. Den stora kartongen var fylld med mindre kartonger, som i sin tur var fyllda med såna där små frigolitbitar som folk i USA verkar vara fullständigt förälskade i. Frigolitbitarna flög all världens väg i blåsten där ute. Jag försökte hålla för kartongerna, men det gick mindre bra. Istället flög bitarna iväg, och jag höjde rösten för att utstöta namnet på det kvinnliga könsorganet. Det var ingen i närheten, som tur var.
När operation städning är klar funderar jag på att videoblogga lite. Borde jag det? Vad tycker ni, kära läsare?
Det är detta som är skillnaden mellan att ha ett förhållande och att vara singel. Helgerna. När man är i ett förhållande längtar man efter att få säga ”trevlig helg” till kollegorna, och bege sig hemåt. Som singel känns det helt annorlunda, åtminstone för mig. Man kommer hem till en tom lägenhet.
Nu har Dorthe flyttat härifrån. Vi gjorde slut för över en månad sen, men hon har varit här ganska mycket då det inte är lätt att hitta ett eget ställe i Stockholms stad. Nu har hon fått tag i ett rum hos en tant nånstans, och ett tio månader långt samboskap är slut. Jag antar att det är som att bli av med ett beroende; de första dagarna… veckorna… månaderna… är värst. Jag har ju vant mig vid att ha någon här, och nu känns allt öde. Inte för att klaga, det känns ändå som att det var rätt beslut att gå skilda vägar, men jag hade nog inte riktigt fattat det tills jag nu faktiskt känner av ensamheten på riktigt.
Jag längtar nästan efter att få säga hej till kollegorna på måndag igen.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27


