Haha, lokaltidningen alltså… Jag vet inte hur lätt det kommer att vara att hitta någon som delar just detta brinnande intresse, men visst – all kärlek är vacker.
Känner ni någon vars passion är att ha på sig grovribbade manchesterbyxor så kan ni väl tipsa om den här herren?
Gissa vem jag satt bredvid på bussen i morse! Gör det. Kom igen. Gissa nu!
… Det var Kissie! Detta är sanning, bröder och systrar. På min lilla buss mot jobbet klev denna storbloggerska och modeikon på. Smal som ett Biafrabarn, totalt översminkad och med botoxade ankläppar i nästan samma storlek som sillisarna.
Det här är stort. Så stort att jag ska skriva det i min rosa dagbok med ett hjärta på.
Alltså, Kär och Galen på Kanal 5… Herregud.
Jag förstår att själva konceptet är baserat på den programserie som sändes på 90-talet, men genom att ha återupplivat det vi hoppades var både dött, begravet och pålat genom hjärtat har de ju tagit hela Sveriges TV-utveckling 500 år tillbaka i tiden. Nu får vi alltså på bästa – eller åtminstone väldigt bra – sändningstid t.ex se par leta efter sina vigselringar i stora högar av skum.
Bara en sån sak gör ju att man själv sitter och skäms i soffan, å deras vägnar. Jävla trams, det är vad det är.
Då kan vi lika gärna ta tillbaka Solstollarna och Tuttifrutti, när vi ändå är igång.
Nu, mina vänner och tillika läsare, behöver jag er värdefulla input på en sak.
Ibland, dvs en eller två gånger i månaden, köper jag med mig mat från det lokala thaistället. Och det är inte så att jag kallar all asiatisk mat för thaimat, utan det står verkligen ”Pang’s thai”. Och det är inte så att jag kallar alla asiater för Pang, utan det står verkligen så. Bra. Då var det utrett.
När jag beställt min mat och betalat så brukar jag av naturliga skäl få vänta några minuter, och då står jag mest och tittar runt där inne. Då har jag märkt en lite egendomlig sak. Pang-filurerna har två små skålar bredvid kortautomaten. En med ett gäng mynt i; mestadels enkronor. Och sedan en skål med billigt godis (ni vet, sån där kola med fruktsmak, som i princip är det billigaste godis som någonsin går att framställa).
Det finns ingen lapp med pris någonstans, så då har jag flera gånger varit så fräck att jag, i väntan på maten, har nallat därifrån. Ganska indiskret dessutom; jag har helt enkelt stoppat ner mina långa fingrar, tagit en kola eller två, ivrigt slitit av pappret, och sedan ätit kolan framför de stackars människorna.
Dock slog det mig häromdagen; tänk om kolan är för dem som ger dricks? Eller tänk om kolan kostar något? Och då har jag kommit där och tagit. Tänk om de hatar mig i smyg? Tänk om de har kissat i den röda curryn som straff?
Vad tror ni? Står kolan till allmänhetens förfogande, eller har jag – som den vita mannen – bara stövlat in och käkat upp det de annars tar betalt för?
Fy fan. T.o.m iPhone-Siri hatar mig.
Året är 2011. Morgondimman ligger tät. En ung och mycket viril gosse har precis klivit av bussen och ska börja färden mot arbetet, när en främmande människa plötsligt träder fram ur dunklen och ropar på honom.
Okänd tant på gatan: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå*
Okänd tant: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå men möter hennes blick och ser att hon tittar på mig*
Okänd tant: Hallå!
Jag: Eh, hej?
Okänd tant: Är du möjligen sugen på att byta jobb?
Jag: Nej.
Okänd tant: Eller är intresserad av…
Jag: Nej.
Okänd tant: Men du kanske vill ha en liten frukostpåse ändå?
Jag: Ja!
Okänd tant: *lämnar över en kasse med en festis och en bit knäckebröd i*
Jag: *utan att se efter vad som är i* Tack!
Okänd: Jag lägger ner blanketten i påsen.
Jag: Ja, gör det! Hejdå!
Jaha. Då har jag lite saker att kämpa med.
Var ska man då börja? Kanske genom att försöka lägga sig i tid… så, eh… God natt!
