Visserligen kan jag inte påstå att jag nånsin var någon regelrätt fjortis. Jag drack aldrig folköl. Jag hade aldrig nån moppe. Jag ägde varken Fila-byxor eller Buffalo-skor.
Däremot minns jag en liten episod, från när jag var en sådär 13-14 år. Jag var på besök hos min jämnåriga kusin i Motala, och i enlighet med hur det brukade gå till så blev jag satt att roa mig med honom. Så jag och han gick iväg för att träffa hans klasskompisar, och jag kände mig ungefär som stadspöjken som aldrig sett landet. Vi satt runt ett bord; jag, min kusin, och fyra av hans kompisar. De diskuterade kvällens fest med tillhörande fylla, och jag lyssnade. Extremt stelt var det.
”Jaha… Är det kul att bo i Stockholm?” frågade en blond tjej. Hade jag varit norrlänning hade jag utan tvekan svarat ”jo” i en inandning. Men nu var (och är) jag ju alltså Stockholmare, så jag svarade väl ett lite mer uttömmande ”jorå, det är väl kul”. Blygheten gick att se på mils avsstånd. ”Happ” sa tjejen. Sen sa vi nog inget mer.
Efter en stund gick alla ut för att röka. Själv rökte jag inget, utan stod mest bredvid och såg vilsen ut. Den blonda tjejen tog ett rejält bloss, och sen tog hon upp ett gammalt kaffefilter som hon andades ut genom. Filtret blev helt gulbrunt. ”Fyfan… Och det här får vi i oss!” sa hon äcklat till de andra. Sen tog hon ett bloss till.
Där och då var jag glad att jag inte var som dem.
