Arkiv

november 2011

Besöker

En gång, när jag var tillsammans med Dorthe, sa jag till henne att jag kunde göra ett blindtest på de olika vingummifärgerna. För jag vill nämligen – och lugna er med alla beundrarbrev nu – påstå att jag kan ta ett vingummi i munnen och sedan efter lite smakande avgöra vilken färg det har.

Så Dorthe matade mig med vingummin medan jag blundade. Det svarta gick bra. Det gula gick bra. Det vita (som annars brukar vara den stora luringen) gick bra. Sen fick jag en grön, och svarade att den var röd. ”… Fel!” svarade hon besviket.

Jag var ledsen över det där i säkert en vecka.

Vet ni vad det här är för nånting?

”Karameller” säger ni? ”Godis” kallar ni det? Ni borde veta bättre. Det här är dödsfällor. Ting enkom skapade för massförstörelse.

Lyckligt ovetandes om dess destruktiva effekter stoppar man in en av dem i munnen. Vispar runt lite med tungan. Plötsligt får man den där metalliska smaken. Sen börjar det svida.

Man tar ut karamellen igen, och gör damage control. Munnen är nu full av blod; och det är då man märker varför. Hur allt hänger ihop. Nazistingenjörerna som skapat ”godiset” har listigt designat det så att det vid munkontakt skapas små kratrar, med rakbladsvassa kanter. Detta märker användaren givetvis inte förrän det är för sent.

Jag vill nu gå ut med en varning till alla läsare. Akta er för såna här hemskheter! Och kom ihåg var ni läste det först. Jag spår att ”karamellinducerad oral ruptur” redan inom några år kommer att vara den vanligaste dödsorsaken. Ingen kommer att bry sig om cancer längre. Hjärtattacker kommer att vara trivialt. Stroke, vad är det?

Nej, sanna mina ord. Akta er för karamellerna! Karamellerna!

Idag skulle jag vara en snäll husbonde och ge Salahuddin lite mjukmat. Det är sån där mat han tycker är extra god, till skillnad från de vanliga torrisarna som förmodligen smakar gammal kartong.

Min katt är lite rolig. Jag köper kattmat i form av bitar av olika köttsorter, i sås. Han slickar mest i sig såsen, och så lämnar han alltid ett gäng bitar av själva maten kvar. Dessa torkar snabbt och ser ungefär ut som stelnad avföring. Så eftersom han alltid lämnar maten så var jag tvungen att skrapa ur det gamla och skölja av skålen.

Detta visade sig gå åt helvete idag. När jag hade skålen i handen vinglade jag plötsligt till (vi skyller på att jag fortfarande är berusad efter whiskeyprovningen jag aldrig varit på) och kände hur matskålen gled mig ur händerna. Jag fumlade likt seriefigurer gör med tvål, men för intet. Skålen åkte i backen, all gammal mat spred sig över köksgolvet, och Salahuddin blev tokrädd. Han sprang så att han sladdade mot parkettgolvet, medan jag gick efter sopskyffeln. Han erbjöd sig inte ens att hjälpa till, den lilla grisen.

Nu tror han att jag är arg på honom. Jag har hällt upp ny mat och allt, men han ligger bara och tittar på den. Jag tror att han hatar mig.

För några år sedan jobbade jag på en bredbandssupport för privatkunder. Det här utspelade sig på den tiden då man loggade in med användarnamn och lösenord för att få tillgång till sin bredbandsuppkoppling. En dag gick jag igenom inställningarna med en kund.

Daniel: Så, om du skriver in koden du har på pappret där, och så läser du upp för mig samtidigt vad du skriver.
Kund:
… 3… 1… 9… Snabel-a…
Daniel: Nej.
Kund: Jo, 319 snabel-a.
Daniel: Nej, titta på pappret innan snabel-a:t. Missade du inte en bokstav där?
Kund: Nej.
Daniel: Jo.
Kund: Nej.
Daniel: *skrattar* Jo!
Kund: … Javisst, ett F där! Åfan.

När kunden efter mycket om och men lyckats skriva in korrekt användarnamn så satt han med lösenordet. Han var tyst en lång stund.

Daniel: … Händer det nåt kul på skärmen?
Kund: Näe fan, jag skriver in lösenordet men det kommer bara upp stjärnor här…

Suck.

Varför ska det vara så svårt att ta ett bra kort på sig själv? Jag kräver liksom ingenting där varenda millimeter av mitt sargade anlete måste vara i perfekt skick eftersom bilden ska visas på storbildsmonitorn på Ullevi, utan blott någonting jag blir nöjd med. Det torde inte vara för mycket begärt.

Men varje gång jag ska försöka så blir det samma sak. Jag tar säkert hundra bilder, i olika vinklar och vrår. Lagom till jag börjar bli svettig av allt poserande sätter jag mig ner och går sedan metodiskt igenom alltsammans. Först tar jag bort de bilder där ögonen fastnat på halv stång, så det ser ut som att jag inte sovit på några månader utan bara spenderat tiden med att skjuta heroin. Sen tar jag bort de bilder som är så överexponerade att jag ser ut som ett vattenlik av blekhet. Sen tar jag bort de där bilderna där jag av någon anledning skulle testa att le in i kameran (note to self: aldrig mer).

Efter ett tag är det bara ett tiotal foton kvar, som har potential att kallas ”OK”. Som en riktig CSI-tekniker växlar jag fram och tillbaka mellan bilderna, för att urskilja vilken som ska få gå vidare till nästa kvalomgång. Problemet är bara att det brukar sluta med att jag blir hemmablind. Jag menar, säg ordet ”hammare” femtio gånger efter varann. När du är klar så kommer du förmodligen att tycka att ordet ”hammare” låter väldigt fånigt. Precis så är det när jag har fått en överdos av mitt eget ansikte. Till slut ser allt fel ut.

Nåväl. Efter fler delmoment än nya melodifestivalen kommer jag slutligen överens med mig själv om vilken bild jag ska använda. Och då blir ÄNDÅ slutresultatet nånting i DEN HÄR stilen.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27