Del 5: Då går jag ner i min fruktaffär
Offer: Mia
Plats: ”Björns” i Haninge, MediaMarkt, Stockholms innerstad
Tidpunkt: Oktober 2006
Kort efter att det tog slut mellan mig och Linnea så hängde jag med min kompis Robert till Haninge. Han pluggar på KTH där och de har en kvarterskrog som heter ”Björns”, där man kan inmundiga diverse läskande drycker och den fruktade björndräparen.
Hursomhelst, Robert och hans flickvän hade gett sig den på att hitta mig någon, så de hade dragit dit flickvännens kompis Mia. Och ja, det funkade rätt bra mellan oss. Vi pratade hela kvällen, och spelade fyllespel tillsammans. Det var något kortspel där man skulle fylla ett glas med 25% av det man drack om man fick upp en kung. Och den som fick upp sista kungen fick dricka upp allt. Och det blev självklart jag, och Robert är nykterist och drack mjölk… Det var inte kul. Ett glas med öl, mjölk, cider och annan öl. Men vi hjälptes åt att dricka upp det, hon och jag. Så det var ungefär så det var. Alla bara satt en bit bort och tittade på oss och fnissade. De var fullständigt övertygade om att kvällen skulle sluta i bingen hos nån av oss, med både BJs, HJs, HDTVs och Cleveland steamers.
Men så blev det inte. Istället sov vi båda över hos Robert och hans tjej, i deras lägenhet. Vi låg bredvid varann och pratade hela natten. Och dagen efter hängde vi med till MediaMarkt och valsade runt där. Det var ungefär då intresset svalnade, jag försökte söka kontakt hela tiden men blev avvisad. Tyvärr lider jag ju av det kroniska och ack så svårartade syndromet att jag inte kan förstå tjejer. Så när dagen kom till sitt slut bjöd jag likförbaskat ut henne på en dejt. Och ”visst, det kunde vi göra”.
Så dejt blev det. Vi spelade biljard och jag pratade. Och åt på McDonalds där jag pratade. Och gick till T-Centralen medan jag pratade. Och… Vänta, var tog hon vägen? Hon hade helt plötsligt, utan att säga till, gått och köpt frukt på Tempo där. Väldigt märkligt, i vissa kulturer brukar man säga till när man ska gå någonstans. Inte Mia. Ooookej.
Missade pendeln gjorde vi också. ”Neeeej” var hennes spontana reaktion. Då insåg jag att det inte fanns något slags intresse. Det finns ju ingen som njuter av ens sällskap som längtar efter att få komma hem. Så jag frågade om jag borde känna mig dissad. Och då fick jag veta att det fanns någon annan. Och så fick det vara med det. Vi kramades, kom överens om att vara vänner, och sågs aldrig igen.
