Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
”Men vafan. Det går inte! Jag är ingen japan!”
Sades av mig, i frustration, när jag inte klarade en bana i New Super Mario Bros Wii. Ni förstår, ibland känns det som att japaner (som är allmänt kända som tv-spelsövermänniskor – dem och koreaner) är de enda som kan klara spelen de skapar.
I morgon är det nyårsafton.
Det här året har varit vad jag ärligt kan säga mitt livs värsta. Jag har förlorat två flickvänner och en bästa vän, mitt jobb, massor med internetvänner och bekanta, och en stor del av mig själv. Jag kan inte påstå att det är första året som jag mår såhär, dessa känslor har kommit smygande under säkert fem år nu. Men nu får det vara nog. Den senaste tiden har jag varit paranoid, blivit arg och brutit kontakten med många som mer eller mindre – oftast mindre – förtjänat det. Ingenting har varit roligt, det enda jag gjort utanför dörren är handlat mat och hämtat Lego på posten. Jag har inte känt igen mig själv, och har på allvar börjat känna mig som att jag håller på att förlora mitt förstånd. Jag har alltid sagt att den här ständiga ensamheten håller på att ta kol på mig, och det är ganska nära sanningen nu.
Nu ska jag spendera Nyårsafton ensam. Inte för att tycka synd om mig själv, utan för att det får markera slutet (hoppas jag) på den här depressionen. Det är dags för nya tag. Jag ÄR en bra kille som förtjänar att må bra, det gäller bara att försöka inse det själv. Det får jag göra 2010. 2010 ska bli ett jäkla bra år. Det bästa någonsin, helst.
Jag ritade en liten graf på hur året har varit. Igen, inte för att folk ska tycka synd om mig, utan kanske för att förklara lite mer målande hur det har känts. Visst har det hänt några bra saker också, men det är svårt att se dem i sitt rätta ljus just nu.
Idag hade jag köpt mat från mataffaren.se, så en ung man som hatade sitt liv kånkade in åtta bärkassar med matvaror till min hall, varpå jag började stoppa in dem. Då såg jag nånting svart längst inne i kylskåpet. Nånting svart och äckligt, liggandes bredvid några gamla godisklubbor inköpta på Ö&B för två-tre år sedan.
Jag tog det svarta oidentifierade föremålet och förde det i ljuset, och såg då att det hade en väldigt tunn plasthinna, och inuti denna hinna var det en svartgrön sörja. ”Vad i helsike är detta…?” mumlade jag, och vände på plastförpackningen. ”Svenskt Sigill – Gurka” stod det. Sen tappade jag matlusten.
Den gurkan skulle jag nog kunna åldersbestämma till över ett år, och det är sannolikt något gammalt ex som ska få skulden för det hela. Folk borde veta bättre än att stoppa in GRÖNSAKER i min kyl.
Idag raggade jag på en tös på internet. Inget fancy, jag kommenterade något i hennes galleri och skrev något fyndigt och småflirtigt. Vad fick jag som svar tror ni?
Haha, du är inte tillräckligt snygg.
*eko, eko, eko inuti mitt huvud*
Hon kan säkert slänga ur sig en sån kommentar utan att blinka, men hon ANAR inte hur ledsen jag blir låååångt efteråt.
Alltså… Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag överlever nog. Men jag blir förundrad över hur vissa människor fungerar. Jag hade aldrig dissat nån på det viset; aldrig. Och om det nu skulle ha hänt pga tillfällig sinnesförvirring eller liknande så skulle jag ha så infernaliskt dåligt samvete efteråt. Hur kan vissa människor må bra av att såra andra? Tråkigt att se.
Nåt som däremot var desto roligare att se var att min nyaddade vän Nalle Knutsson skickade en julhälsning till mig på Facebook! Att han inte har en aning om vem jag är utan skriver på knackig engelska väljer jag att se mellan fingrarna på. Men ändå. Tack Nalle, du gjorde min dag. På köpet fick jag även en bild på en något överförfriskad Nalle samt chaufför. Vackert!
Att klockan ett på natten komma på att man vill raka sig, men bittert erfara att batteriet till rakapparaten är slut och dess sladd varken räcker till badkaret eller handfatet, och då tvingas stå i hallen böjd över en gammal Lego-kartong och raka sig.
Idag skulle jag laga köttbullar och makaroner. Jag har dock en konstig fetisch som innebär att jag tycker om att äta hallonsylt till mina köttbullar. Hallonsylten köper jag i flaskform med kork (
). Så när jag hade spritsat en fin picasso av sylt skulle jag inte helt otippat sätta på korken igen. Då var det ungefär en millimeter från att jag klämde bröstvårtan. Lite brösthår strök med i alla fall.
Och varför jag lagar mat i bara kalsonger har ni inte med att göra.
