Tyvärr blev även den sista lektionen inställd pga fysisk och psykisk sjukdom. Så de söta töserna ser man väl aldrig igen. Men nåja, jag ska på det igen så snart jag känner mig lite bättre. 😀
Nyss skulle jag äta mat. Jag hade lagat oxjärpar och klyftpotatis med kebabsås typ, vilket var extremt mödosamt att ta ut ur frysen och värma i mikron.
Det var när allt var klart och jag var påväg med maten till soffan som det hemska inträffade. Ca 10 cm från soffbordet tappar jag greppet med ena handen, tallriken glider ner längs ena benet och över min ena fot samt såklart golvet. Även fast jag har strumpor på mig så bränns det som själva hin håle.
Dock är jag så hungrig så jag plockar upp alla järpar och all potatis från golvet, blåser av dem, och förtär dem. Det är misär!
Jag var ej på gårdagens lektion pga fysisk och psykisk sjukdom. Återkommer nästa vecka med den rafflande utlö… Hrm, upplösningen! 🙂
Jag har legat sjuk i förkylning sedan i torsdags. Och som många vet så är det knappt hopp om livet när en kille är sjuk. Ni tjejer snackar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld!
Hur som helst, igår var det riktigt illa. Feber och så ont i huvudet som man bara kan ha. Kunde knappt ha ögonen öppna för att det gjorde så ont. Och sen en snuva från helvetet. Jag gick darrande upp och tog en alvedon, bet av den och svalde den tillsammans med några chips. Efter någon timme var det bättre, men huvudvärken bestod.
Nu till det märkliga. När huvudvärken lagt sig något så skulle jag gå in i badrummet för att ta lite vatten i pannan. Då såg jag det. Mina tänder. Vad fan hade hänt? Jag hade kritvita områden längst ner på båda framtänderna i överkäken. Små vita fläckar längs hela ”bit-kanten” på framtänderna. Bara där, inga andra tänder såg likadana ut.
Jag bortade tänderna. Det försvann inte. Jag skrapade på dem med nageln. Det försvann inte. Jag borstade tänderna igen. Det försvann inte. Jag ringde mamma och beklagade mig. Det försvann inte. Jag nojade lite och borstade tänderna igen. Det försvann inte. Jag gick och lade mig.
Ni har säkert sett folk i er närhet som har liknande vita fläckar, oftast mitt på tänderna någonstans. Det beror på att de fick för mycket fluor medan tänderna växte (barntandkrämer finns alltså inte bara för att de är godare än vuxentandkrämer). Jag tycker själv att det kan vara ganska snyggt på nåt sätt. Men jag, som vid det här laget hade vant mig vid vad jag sett i spegeln de senaste 22 åren, hade ingen lust att se ut så i resten av mitt liv.
När jag vaknade i morse så var allting som vanligt igen. Inga vita fläckar, bara mina gamla goda och relativt vita bissingar.
Så, vad hade hänt? Hit me with your best shot. Kan tänderna ha tillfälligt gulnat pga förkylningen, så att mina vita områden (som jag då troligen alltid haft) syntes mer än vanligt? Kan det ha berott på att jag bet av den där alvedonen? Kan jag ha hallucinerat alltihop?
… It’s never Lupus.
Ikväll genomlider jag en extra hypokondrisk afton. Men det ordnar sig.
Daniels danskurs fortsätter, fjärde lektionen av sex… Sex lektioner alltså, sex behöver jag inte lära mig. (Hörde ni det, damer? 😉 )
Idag var den stora grejen att vi skulle börja lära oss grundsteg i sextakt istället för åttatakt. Och det föll herr Werner på läppen minsann. Eller det var kanske snarare det faktum att vi bara lärde oss ungefär två dansfigurer till sextakten istället för typ sju olika till åttatakten. Detta gjorde så att det inte var lika svårt att välja vilken man skulle dansa, och då gick det mycket bättre. Ett tag dansade jag som en gud.
Det finns dock en tjej där jag verkligen inte tycker om. Vi skulle bara köra grundstegen i en hel låt, ingenting annat. Detta gjorde jag. Vilket hon hånade mig för. Sen ändrade jag riktning med grundstegen, och hon utropade då direkt ”wooow”, med en cynisk ton. Men men, hon kanske skulle skämta. Riktigt kul, tjejen. Nu kan du sluta, och gå härifrån istället. Ditt mongo.
Men annars är det bra. 🙂
Jaha, så var det klart. Och det kändes faktiskt… inte så jättebra denna gång.
Jag kom dit 50 minuter för tidigt (nytt rekord), eftersom vi flyttat med jobbet och jag var osäker på hur lång tid det skulle ta. Så därför helgarderade jag mig och gick en timme innan jag skulle vara där. Det visade sig att det tog 10 minuter att ta sig dit. Så jag stod i mina svarta kängor och svarta rock och svarta läderhandskar och gråa halsduk och kände mig allmänt stilig. Jag kunde verkligen dansa skiten hur vem som helst. Daniel, Lindy hop-mastah. Women want to be with him, men want to be him.
Men den känslan föll ju platt när det var dags att börja dansa. Jahapp, satt på pottan igen då. Det började med grundsteg följt av lite mer avancerade steg följt av ännu lite mer avancerade steg. Allt gick bra. Men sen var det kört. Man skulle snurra ett varv följt av en halvsnurr följt av en snurr igen följt av vanliga steg följt av vad man vill. Och jag vet ju aldrig vad jag vill.
Jag hatar att jag är kille och måste föra. Det är inte min grej att bestämma vilka steg vi ska dansa hela tiden. Om jag får välja så kör jag bara grundstegen tills låten är slut, och det säger jag också till tjejerna. Då skrattar de bara. Sen känner jag mig ändå tvungen att kruxa till det med några avancerade steg, tappar bort mig, och rodnar.
Mot slutet av lektionen var jag rätt grinig faktiskt, och ville bara gå hem. När flera tjejer efter varann gav mig tips på att jag ska släppa tidigare och hålla fastare och föra bättre, ja då sade jag bara med ett extremt tillgjort leende att jag snart ger upp. Jävla dans alltså. Men skam den som ger sig, jag är tillbaka nästa vecka.
Och den sötaste flickan var fortfarande borta, troligen med ny identitet någonstans i karibien. Med sig hade hon tagit den näst sötaste flickan som även hon emigrerat till sydligare breddgrader. Och denna gång var det åtminstone två nya tanter där. Jag börjar ana oråd. Nog för att tanterna gillar mig, men min smak är trots allt en något fastare… eh… byst. Inte för att jag tittar där. För det gör jag inte. Alltså, eh… Fan.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
