Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Nu kom jag att tänka på en av mina många pinsamma episoder igen. Denna gång var jag hos frisören; en av få jag faktiskt kan tänka mig att småprata lite med. Det hela var väl några år sedan.

Jag: Så, du har inga planer på att plugga vidare?
Hon: Eh… Nä alltså, jag är ju utbildad till frisör.
Jag: Jaha… Heh.
Hon:
Jag:

Efter det var den märkliga stämningen så tjock att man kunde klyva den med yxa. Jag hade kallt utgått från att frisör, det var nånting man var högst temporärt. Nu vet jag bättre. Men ändå; vilken vidrig människosyn. Jag blir äcklad av mig själv. Usch!

Visserligen kan jag inte påstå att jag nånsin var någon regelrätt fjortis. Jag drack aldrig folköl. Jag hade aldrig nån moppe. Jag ägde varken Fila-byxor eller Buffalo-skor.

Däremot minns jag en liten episod, från när jag var en sådär 13-14 år. Jag var på besök hos min jämnåriga kusin i Motala, och i enlighet med hur det brukade gå till så blev jag satt att roa mig med honom. Så jag och han gick iväg för att träffa hans klasskompisar, och jag kände mig ungefär som stadspöjken som aldrig sett landet. Vi satt runt ett bord; jag, min kusin, och fyra av hans kompisar. De diskuterade kvällens fest med tillhörande fylla, och jag lyssnade. Extremt stelt var det.

”Jaha… Är det kul att bo i Stockholm?” frågade en blond tjej. Hade jag varit norrlänning hade jag utan tvekan svarat ”jo” i en inandning. Men nu var (och är) jag ju alltså Stockholmare, så jag svarade väl ett lite mer uttömmande ”jorå, det är väl kul”. Blygheten gick att se på mils avsstånd. ”Happ” sa tjejen. Sen sa vi nog inget mer.

Efter en stund gick alla ut för att röka. Själv rökte jag inget, utan stod mest bredvid och såg vilsen ut. Den blonda tjejen tog ett rejält bloss, och sen tog hon upp ett gammalt kaffefilter som hon andades ut genom. Filtret blev helt gulbrunt. ”Fyfan… Och det här får vi i oss!” sa hon äcklat till de andra. Sen tog hon ett bloss till.

Där och då var jag glad att jag inte var som dem.

En gång, när jag var tillsammans med Dorthe, sa jag till henne att jag kunde göra ett blindtest på de olika vingummifärgerna. För jag vill nämligen – och lugna er med alla beundrarbrev nu – påstå att jag kan ta ett vingummi i munnen och sedan efter lite smakande avgöra vilken färg det har.

Så Dorthe matade mig med vingummin medan jag blundade. Det svarta gick bra. Det gula gick bra. Det vita (som annars brukar vara den stora luringen) gick bra. Sen fick jag en grön, och svarade att den var röd. ”… Fel!” svarade hon besviket.

Jag var ledsen över det där i säkert en vecka.

Varför ska det vara så svårt att ta ett bra kort på sig själv? Jag kräver liksom ingenting där varenda millimeter av mitt sargade anlete måste vara i perfekt skick eftersom bilden ska visas på storbildsmonitorn på Ullevi, utan blott någonting jag blir nöjd med. Det torde inte vara för mycket begärt.

Men varje gång jag ska försöka så blir det samma sak. Jag tar säkert hundra bilder, i olika vinklar och vrår. Lagom till jag börjar bli svettig av allt poserande sätter jag mig ner och går sedan metodiskt igenom alltsammans. Först tar jag bort de bilder där ögonen fastnat på halv stång, så det ser ut som att jag inte sovit på några månader utan bara spenderat tiden med att skjuta heroin. Sen tar jag bort de bilder som är så överexponerade att jag ser ut som ett vattenlik av blekhet. Sen tar jag bort de där bilderna där jag av någon anledning skulle testa att le in i kameran (note to self: aldrig mer).

Efter ett tag är det bara ett tiotal foton kvar, som har potential att kallas ”OK”. Som en riktig CSI-tekniker växlar jag fram och tillbaka mellan bilderna, för att urskilja vilken som ska få gå vidare till nästa kvalomgång. Problemet är bara att det brukar sluta med att jag blir hemmablind. Jag menar, säg ordet ”hammare” femtio gånger efter varann. När du är klar så kommer du förmodligen att tycka att ordet ”hammare” låter väldigt fånigt. Precis så är det när jag har fått en överdos av mitt eget ansikte. Till slut ser allt fel ut.

Nåväl. Efter fler delmoment än nya melodifestivalen kommer jag slutligen överens med mig själv om vilken bild jag ska använda. Och då blir ÄNDÅ slutresultatet nånting i DEN HÄR stilen.

Nejmen fy fan vilken extremt tråkig kväll jag upplever ikväll. Inte ens tjejfilmen på tv (”Dumpa honom!”) intresserar mig. Och jag är ändå killen som sett cheerleadingfilmen ”Bring it on” säkert fem gånger, äger hela Sex and the city-boxen, och har sett en romantisk Woody Allen-film på bio. Den senare minns jag dock inte vad den hette. Men ändå. På BIO!

Nyss gick det så långt att jag pratade med mig själv.

Vad ska jag äta…? Knäckebröd… Ja! Knäckebröd och salami. Det är fan gott!

… Nu pratar jag med mig själv också. Fan.

Skakande.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27