Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Jag har gjort något fult. Något smutsigt. Jag har installerat World of Warcraft igen.
Plötsligt försvann allt hopp om något sorts socialt liv i en enda stor malström av dystert nörderi. Plötsligt satt jag i kalsonger och sköt demonbjörnar med pilbåge. Plötsligt åt jag kebab och lät resterna ligga på bordet medan jag maniskt fortsatte spela. Plötsligt satt jag klockan 02.09 och åt mikrad pasta carbonara, utan några som helst planer att vända tillbaka dygnet.
Okej, efter ett mail till kundtjänsten har mitt WOW-konto blivit upplåst. Åtminstone en sak att stryka från misären. Jag är fortfarande socialfobisk och ogift dock. Var mailar man om sånt?
Och eftersom jag nu anser mig ha en regelrätt 25-årskris så måste jag börja bete mig som någon som har det.
Jag åkte förbi ett lite obehagligt namn på en restaurang idag. Tant Åkes husmans! TANT ÅKE! Han/hon måste väl vara gift med farbror Barbro, eller hur?
PS. Jag skickar fakturan för reklamen, Tant Åke.
Jag har semester hela denna vecka, men inte tusan fick man någon ro eller vila i morse för det. Nej, istället skulle det komma en jeppe och stamrensa. Det är bara ett finare ord för att rensa avloppen, men jag kan ge mig tusan att det står ”stamsanitetstekniker” på hans visitkort.
Jag vaknade strax efter åtta då jag fått ett SMS av min chef som undrade var jag var. Det är tredje gången en kollega kontaktar mig och undrar var jag är, av tre möjliga gånger jag varit ledig. Men jag gillar dem ändå. Hur som helst; jag funderade lite på när jag skulle få besöket. Informationen jag hade fått sade mellan 8.00 och 15.30. Så det var ett fönster på i princip hela dagen. Jag visste att de skulle komma tidigast 15.00 om jag gick upp, och senast 9.00 om jag somnade om.
Jag somnade om, och 08.26 väcktes jag av ett våldsamt ringande på dörren. Jag kastade mig yrvaket upp, slängde på mig ett par jeans och en skjorta. Sen gick jag och öppnade, med skjortan knäppt brännvin och med gylfen öppen. ”Här skulle det stamrensas!” hojtade figuren utanför, och inom sekunder var det slangar över hela golvet. ”Sluuuuuuuuuuuuuuuuuuurk” lät det från under diskbänken i köket, och sen var det klart.
Sedan gick han till toaletten, och där var det inte lika roligt. ”Har du en påse?!” skrek han, och jag hämtade första bästa Coop-kasse och gick in i badrummet. Där stod han på knä vid golvbrunnen under badkaret, och meddelade att han hade ”hittat lite jox”. Sen drog han upp något som såg ut som en stor svart strumpa, och lade i kassen. Ja, inte fan har jag spolat ner en strumpa. Däremot tror jag att strumpan faktiskt bestod av mänskligt hår, men det är något jag helst inte vill tänka på. Jag har bott här i tre år, och det var eoner sedan någon rensade avloppen sist. Så egentligen är jag nog tämligen oskyldig till håret. Men varför får man ändå så dåligt samvete när sånt här händer? Det kändes som att jag gjort något direkt olagligt, och jag bara väntade på att han skulle meddela att jag aldrig mer får raka pungen i duschen.
Sen rensade han vidare med slangen, och tryckte på nån knapp så det började surra ute i skåpbilen på gården. Jag övervägde att fråga om han kör med TV-shops avloppsrensare (ni vet, den där slangen man kopplar till kranen, och som gör det ”soperent i kröken, som man säger på gôttebosska”). Men han såg så irriterad ut där han satt, så jag lät bli.
Snart var han klar, tackade för sig, och försvann ur min lägenhet och mitt liv. Det har varit en märklig måndagsmorgon.
Idag var det fest för alla oss teknikermänniskor på jobbet. Ett sjuttiotal kundhärdade kämpar som nu skulle inmundiga Bacchi brygder, och förtära Bacchi… eh… hamburgare. Själv tog jag ingen burgare utan gick mest runt och snyltade chips från olika fat, men däremot drack jag faktiskt alkohol kvällen till ära. Ja, det är sanning! Jag brukar dricka mig berusad en eller ett par gånger om året, eftersom:
Nummer tre på listan är dock sanning med modifikation, eftersom det finns en dryck jag faktiskt tycker är god. Och då menar jag inte fjortis-god ála ”azzå ja tycker faktisst ren vodka explorer e asgo!!” utan faktiskt välsmakande på riktigt. Och denna dryck är Smirnoff Ice, som ikväll fanns att beställa. Så det gjorde jag.
Efter en och en halv var jag småpackad. Då drack jag en och en halv till, och sen var det high life på riktigt. Jag kände mig ungefär som Robert Aschberg, när han testar att köra rattfull, och snackar om att han känner sig ”huääh uurgh häää uuuh”. Så kände jag mig. Riktigt ”huääh uurgh häää uuuh”. Kanske en smula tragiskt att bli drängfull på tre smirnoff, men jag skyller på att jag bara käkat en macka på hela dagen. Så jag bestämde mig för att åka hem och sova ruset av mig. Och här är jag nu.
På vägen hem uppstod det dock lite problem. Nu kanske det är för mycket information om mina urineringsvanor, men det får ni ta.
Jag kissade precis innan jag begav mig hemåt. Exakt tjugo minuter senare kände jag hur det var dags igen. Men då var det för sent; det fanns ingen toalett att tillgå. Så jag satt på pendeln och kände mig obehagligt nära att kissa på mig. Tittade ut genom fönstret. En station av nio hade passerat. Detta skulle inte gå, det visste jag. Jag kunde se framför mig hur det hela skulle sluta med att jag skulle stå och pinka i ett hörn i pendeltågsvagnen, i nåt slags fylletöcken, och hur alla i närheten äcklat skulle röra sig därifrån.
Men jag lyckades låta bli, åtminstone i ett tag till. När jag hade kommit så långt som centralen, dvs ungefär halva resan, var det inte roligt längre. Jag satt och bokstavligen knep tag om penis med jämna mellanrum. Det såg ut som om jag hade svårartad klamydia, men jag brydde mig inte ens längre. Stockholm Södra passerade. Där kunde jag inte gå ut och pissa, toaletterna fanns vid spärrarna och det var för långt att gå. Lite strategi hade jag, trots fyllan. Årstaberg kom. För mycket folk. Älvsjö. Jag kunde se ljusningen någonstans bortom skvalpandet i öronen.
… Till slut var jag hemma. Jag sprang in i lägenheten, slet våldsamt av mig kläderna i farten, och lät sedan juicerna forsa ur min späda pojkkropp. I säkert en minut forsade de, och sedan föll jag utmattad ihop och bara gladdes åt att jag överlevt det hela.
Jag kan inte hantera alkohol, så är det bara.
Idag, mina vänner, åt jag en fucking barnmeny på Max. Sedan mådde jag illa resten av dagen. Tills jag kom hem och innanför dörren. Då åt jag en jätteportion köttbullar och potatissallad utan problem.
Mitt psyke är ett polskt fuskbygge. Det har säkert varit ett renoveringsobjekt i halva mitt vuxna liv, men snart verkar det bara vara att ta fram släggan som gäller.
Jag brände mig på en minipizza idag. I munnen. Jag bet av en bit av pizzan, upptäckte att den var alldeles åt helvete för varm, fick panik och skrek med munnen full, och svalde av bara farten. Sen upptäckte jag att jag hade något konstigt kvar där inne. Det kändes som en bit paprikaskal som retfullt klistrat sig mot gommen. Jag satt en bra stund och försökte peta loss det hela med både fingrar och tunga. Sen lossnade det. Det visade sig vara en bit skinn från min munhåla.
Varför får jag aldrig några såna där coola krigsskador som man kan skryta om inför tjejer? Ärr på bröstet från alligator-wrestling, jack i pannan från gräsklippar-rodeo… Men icke. Jag bränner mig i munnen av minipizzor och sträcker käkmuskeln när jag försöker ta en för stor tugga av en kebab (trodde jag hade bloggat om detta men tydligen inte – det hände för något år sedan iaf).
Nä, det kan man inte skryta inför någon om. Möjligtvis pizzafarbrorn på hörnet. Men han är inte så snygg.
