Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Har ni varit med om att man tänker igenom något man ska säga i huvudet, och sen när man säger det så låter det inte alls som man tänkte det? Det var jag med om igår.

Jag var i affären och skulle handla lite tacos-påfyllning. Jag har ätit tacos i fem dagar nu (Dorthe tröttnade efter två); allt jag behöver är lite extra salsasås efter några dagar, eftersom den tar slut så fort. Så jag stod där i affären och försökte sträcka mig efter ett paket tortillabröd, men detta gick inte så bra eftersom en tant ställt sig och diskuterat köttfärs med sin make, så att deras kundvagn blockerade halva tacohyllan. Svensk som jag är sa jag givetvis ingenting, utan sträckte mig lite närmare och lite mindre diskret. Och sedan ännu närmare och ännu mindre diskret.

”Står jag i vägen?” frågade hon samtidigt som hon flyttade vagnen något. Då tänkte jag att jag skulle vara sådär skämtsam som jag har en förmåga att kunna vara i mina bästa stunder. Så jag tänkte att jag skulle säga ”Ja, litegrann bara” och sedan fnissa lite charmigt. Så blev det inte. Jag halvskrek ”JA LITE”, eftersom jag inte kan kontrollera mitt tonläge när jag tänker för mycket på hur jag ska säga något, och sedan kom det ut ett väldigt rått och otäckt hånskratt som inte alls var vad jag tänkt mig. Tanten rynkade på näsan och gick, och jag funderade över vilken slags social utvecklingsstörning jag egentligen har.

Häromdagen var jag och Dorthe på IKEA, detta Mecka för förälskade par som ännu inte bråkat offentligt. Målet var att hon skulle köpa ett skrivbord och en datorstol, eftersom jag fyllt min 65 kvadrats lägenhet med nördprylar och således inte riktigt gett henne en egen plats att vara på. Nu har vi trots allt bott ihop i typ åtta-nio månader, så det är hög tid.

Efter att ha hittat möbler vi gillade, konstaterat att dessa var slut, hittat nya, ätit köttbullar och potatis med lingonsylt, gjort bort oss vid en handikappstoalett, hämtat ut varorna, försökt styra vagnen som har totalt ostyrbara hjul genom en decimeter hård snö, hittat en taxi, artighetskonverserat i en halvtimme och slutligen kånkat in allt i porten så var vi äntligen hemma. Då kom det riktiga eldprovet, eftersom jag fått till uppgift att bygga ihop skrivbordet.

Det tog bara några minuter, sedan var jag rejält i gasen och arg som ett bi. Jag hade byggt ihop stommen av bordet, och skulle nu försöka få en liten irriterande skrivbordslåda på plats. Detta skulle ske genom att skruva fast gängor på insidan av skrivbordet, och på utsidan av lådan… Helt omöjligt. En hand skulle längst in i skrivbordet och hålla i skruven, en annan skulle hålla fast gängorna, och en tredje hand skulle skruva fast skiten. Resultatet blev att jag satt på golvet, svettig och väldigt arg, drog ut lådan i huvudhöjd mot mig och skrek att det inte finns någon bra ställning för att göra detta. Sedan följde ett lång rad svordomar, ett par knytnävsslag i golvet, och en lång suck. När jag var klar så gick det ändå inte att stänga lådan, så vi (läs: Dorthe, eftersom jag var i ett frustande upplösningstillstånd) fick montera bort allt och använda den utan gängor istället.

”Epic fail” suckade jag och gick och tröståt inlagda vitlökar i chilimarinad.

Ja, vänner, ni ser rätt. Daniel Werner skriver ett inlägg i sin blogg, efter många månaders frånvaro till fansens stora sorg. Eventuellt funderar han på att börja blogga igen, om folket tycker att detta vore en god idé.

Under tiden jag och ni funderar så bifogar jag en söt liten film från när jag besökte en giraff i Sydafrika. Se och njut!

Köttbullemackor är djävulens verktyg. Nu har jag spillt den där förbannade rödbetssalladen på:

  • Tangentbordet
  • Skrivbordet
  • Golvet
  • Händerna
  • Byxorna
  • Passérkortet
  • Skärpet

Och då räknar jag inte allt kring munnen. Jag såg ut som ett riktigt praktmongo när jag med ena handen höll i sörjan formerly known as köttbullemacka, och med andra handen försökte skyffla upp lite rödbetssallad från skrivbordet, och med två fingrar föra mot munnen.

Aldrig mer. Hör ni det?!

Idag var jag och röstade. Det kändes sådär högtidligt som det ska göra; det var nästan som att jag gick promenaden för att leverera årets budget till ivrigt väntande politikervänner. Men några politikervänner har jag inte, troligen för att jag själv är väldigt politiskt ointresserad. Jag vet vilka jag får en bra magkänsla av, så dem röstar jag på. Sen vet jag vilka jag starkt ogillar. Dem röstar jag då alltså inte på. I detta val är det FI och Sverigedemokraterna som varit värst. I stort sett samma skrot och korn; två mindre seriösa partier som lever på en enda fråga och värvar väljare enbart på den. Bleh.

Nåja. När jag var klar i vallokalen och skulle bege mig hemåt så blev jag stoppad av en man med en enorm kamera hängande runt halsen. Han frågade om han fick ta lite bilder på mig. Eller snarare på mina ben. Jag skulle stå i ett sånt där litet röstbås och se ut som jag gjorde nånting viktigt. I själva verket fingrade jag bara på mitt pass, eftersom jag var klar med allt annat. Så knäppte han ett gäng bilder, och det hela var över. Men jag och mina ben hade redan fått smak för kändislivet. Håll utkik efter oss i diverse blaskor framöver!

PS. Mina ben och jag vill att ni fortsättningsvis kallar mig Herr Daniel Werner. Eller möjligtvis bara ”Mäster”.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27