Ja, jag har fått en vagel i ögat. Den gör skitont, och får mig att se ut som något ur Resident Evil-serien. Vageln och jag ska senare idag bege oss till det lokala apoteket, för att inhandla något att badda oss med.
Mina hörlurar till iPhonen spelar på sista versen. De har under en tid sakta förtvinat av flitigt användande, fram till att de häromdagen slutade spela musik högt för att istället spela den sjukt lågt. Så nu när jag ska lyssna på musik tvingas jag ha på högsta volym, och då låter det ändå som att sångtexterna viskas fram av en lodis två kvarter bort.
Till följd av dessa problem så var jag inne i den lokala The Phone House-butiken idag, och skulle köpa mig ett par nya. Expediten visade mig ett par hörlurar av nyare och troligen dyrare modell från en annan tillverkare, varpå jag bad om originallurarna till iPhone (eftersom jag vant mig vid den ljudbilden och tycker den fungerar bra, oavsett om de andra lurarna på pappret är bättre). Ordväxling uppstod.
Han: Nä originallurarna säljs inte här, det borde väl du veta som jobbar på <censur>.
Jag: Nej, jag jobbar inte med mobiltelefoni.
Han: Förresten är de inte särskilt bra.
Jag: Nja, jag tycker ju det.
Han: Men de är inte bra.
Jag: Nej, men jag tycker ju det, som sagt. Men okej, då vet jag.
På vägen ut gapade han ett MYCKET sarkastiskt ”ha en trevlig dag nu” efter mig, varpå jag svarade ett minst lika sarkastiskt ”detsamma, ha en väldigt trevlig dag”. Efter en sekund tillade jag ”ditt CP” sådär lagom högt, och självutnämnde mig till vinnare av fighten.
När jag var ute och spankulerade i Stockholms stad igår råkade jag av en händelse hitta jättemannens ena träsko, i säkert förvar bakom ett skyltfönster. Träffar jag honom igen ska jag berätta var han kan hitta den. Butiken lär bli åtalad för olaga skostöld, vållande till annans barfotagång, samt grovt ostplacerande i sko.
God have mercy on their soles… of their shoes (ja, jag kom på det bara sådär!)
I morse, på pendeln, såg jag en tvättäkta jätte. En rese! En titan! En riktig mastodont bland oss vanliga dödliga! Han var så stor att han inte kunde gå upprätt i tågvagnen. Faktum är att han var så stor att han inte bor i ett hus, utan i ett hangar. Så stor så att när han tog sitt första steg så bildades medelhavet.
Idag gick jag typ 500 meter under den stekande solen, och höll på att antingen kräkas eller svimma. Jag vet inte om det säger mer om min kondition eller om klimatet i det här landet just nu… eller kanske både och.
Först missade jag bussen med ungefär tio sekunder; det var sådär så att jag sprang till hållplatsen och var en sisådär fem meter bort när bussen hånfullt åkte förbi. Jag mumlade hemska ord för mig själv, och funderade sedan på om jag skulle gå eller vänta i en kvart. Det fick bli gå. Det kändes ungefär som att jag gick i nån sorts dvala, så utmattad var jag. Jag måste sett ut som en mongolid som gått vilse. Väl framme på pendelstationen så – tro det eller ej – hann jag PRECIS till tåget. Sen satt jag där och blåste mig själv i pannan för att få någon slags kylande effekt. Jag har märkt att det är väldigt svårt att blåsa sig själv i pannan eftersom näsan sitter i vägen, men håller man ena handen som en skärmmössa så rikoschetterar luften en i ansiktet. Det kan ni testa nån gång, och tänka på vem som lärde er det hela!
Salahuddin verkar också tycka att det är varmt. Han ligger under ett bord och rör sig inte. Jag var tvungen att dubbelkolla om han överhuvudtaget levde genom att skrika lite.
– Salahuddin.
– …
– Salahuddin!
– …
– WÄÄÄÄH!!!
Då tittar han uttråkat på mig. Sen låter jag honom somna om tills nästa gång jag blir osäker.
… Det var extrapris, okej? … Jag gillar bara musiken… Den var en present från en avlägsen bekant… Eh… Jag tryckte fel när jag skulle beställa?
… Fan.
Det här är en före detta macka med kyckling och bacon, inköpt på en Pressbyrå här i stan. Den smakade skit redan i munnen. Jag kände för att delge er denna information.
Anledningen till att jag bara köpte en macka till lunch idag är att jag fattat det tunga beslutet att sluta äta mat överhuvudtaget. Åtminstone nästan. Igår köpte jag nämligen nachos med tre dipsåser från det lokala O’learys. Medan jag väntade så såg jag en bild i en tidning, föreställande en gubbe som åt hamburgare. Då tyckte jag det såg så gott ut så jag beställde en hamburgare också.
Jag åt upp både burgare och nachos, trots att kroppen sa ifrån redan efter hälften. Sen avled jag inuti. Jag låg i soffan och kved för döva öron, vaknade mitt i natten och kallsvettades, för att i morse vara övertygad om att jag skulle förära pendeln med en liten spya. Men jag klarade mig, och ska nu aldrig någonsin äta mer än ett salladsblad på sin höjd.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
