För någon månad sen så blev det nationellt ramaskri i Sverige, eftersom en tant med hårig armhåla hade råkat synas mitt i sändning under melodifestivalen. ”Usch vad äckligt” tyckte många, och vips hade en motståndsrörelse skapats. Kvinnor höjde feminismens fana, och marscherade stolt medan de visade upp sina ludna kroppar.

En av de som instinktivt kände ”upp till kamp!” var en ung tjej, som skaffade sig en rejäl raggarsträng och lade upp den till allmän beskådan. En raggarsträng är alltså det hår som naturligt växer under naveln och nedåt. Nu har jag inte kollat copyright och dylikt på bilden, men så som den slungats runt på Facebook så kan det väl knappast finnas nån sådan kvar. Säkert fem-sex gånger såg jag den som någon slags nyhet där.

Efter ett tag blev jag grinig, och skrev att jag sett den där bilden tillräckligt nu. Ett ganska lågmält men irriterat meddelande till alla som kände sig träffade. Svaret lät inte vänta på sig. Inom några sekunder hade en kvinnlig bekant svarat att jag kunde logga ut från Facebook och aldrig mer komma tillbaka, och att jag inte skulle bli saknad. Jag trodde först att hon skämtade, men sen drog jag mig till minnes att hon tillhör de lite mer radikala feministerna. Detta var inte på skoj.

Varför är feminister alltid är så arga? Det finns några saker man inte får göra i det här landet, och det är att säga att man inte tänder på tjocka människor, på något sätt påtala att det finns problem med hur invandringen sköts, och att inte vara feminist. Själv skulle jag aldrig i livet kalla mig feminist, och detta beror bara på att feminister har skaffat sig ett så dåligt rykte – åtminstone hos mig. SJÄLVKLART är jag för jämställdhet, det säger ju sig självt. Vi lever på 2010-talet, jag tror inte att det finns någon under 40 år som på fullaste allvar tycker att kvinnor är sämre eller förtjänar sämre villkor. Come on, vad är det för trams?

Men jag kallar mig inte feminist, eftersom alla feminister jag träffat har betett sig som min arga Facebookbekanta. Samtliga har varit sura, cyniska, och bittra på världen. Män har alltid varit svin i deras ögon, och har de inte uttryckligen svurit deras skruvade kvinnochauvinist-ed så har man automatiskt varit skräp. Sånt äcklar mig.

Och samma sak känner jag om det här med att ha håriga armar eller raggarsträng. Det äcklar mig på två plan. Dels gällande mina personliga preferenser; jag tycker att det är fruktansvärt fult med överdriven hårväxt på kvinnor. Och det säger jag inte för att jag är en vidrig människa som tycker att kvinnor ska underkasta sig mig, utan för att jag helt enkelt inte tycker att det är snyggt. Jag kan raka mig under armarna om jag nu träffar en kvinna som inte tolererar att jag har hår där, det är inga problem. Jag tänker inte totalvägra av principskäl. Jag förstår inte varför det ska bli ett sånt liv om allting. Varför får inte jag tycka att det är fult utan att någon ska komma och säga att jag är en mansgris för det?

”Jamen, varför får då inte dessa kvinnor ha hår var de vill utan att DU ska komma och säga att det är fult?” undrar ni. Och det för mig till varför jag äcklas på ett ideologiskt plan också. Män och kvinnor får ha hår precis var de vill för mig. De får ha vilka åsikter de vill. De får bli kära i vilka människor de vill. Och så vidare. Men problemet är att de har sitt kontroversiella hår just för att provocera. Skulle de inte vilja provocera så skulle de inte heller lägga upp raggarsträngsbilder på Facebook. Det är det jag äcklas åt.

Inget ont mot dem som faktiskt inte har som syfte att provocera, dock. De som har hår var de vill för att de trivs så, och sedan står emot frestelsen att låta hela världen veta. Visst, det var omoget att folk överhuvudtaget reagerade över melodifestivaltantens lurviga hålor, men feminister: Om ni nu är så vettiga som ni vill få oss att tro så borde ni stå över sånt där. Låt det bara vara. Annars påvisar ni bara åter igen just varför jag inte vill kalla mig feminist.