I natt drömde jag att jag var på jobbet. Jag hade fått ett nytt inlogg till ett system, men det fungerade inte. Jag sa det till kollegorna. Sen testade jag mitt gamla inlogg, och det visade sig att det fortfarande fungerade. Jag meddelade kollegorna denna information.
Det är bra att jag verkligen lever ut mina fantasier när jag drömmer.
Drama på jobbet idag.
Jag skulle gå på toaletten, efter en intensiv period av samtal från stackars kunder. Målet var att utföra nummer ett, dvs pressa ut urin från toppen av min penis, förhoppningsvis ned i den öppnade toalettstolen. Precis när jag höll på med detta knackade det på dörren, och jag kunde höra min kollegas dämpade röst från andra sidan.
”Hur går det, Werner?”
”Haha, jodå, det går bra” svarade jag, tvättade händerna och gick ut. Skrattandes frågade jag vad han pysslar med, och det visade sig att han hade hört ett stor duns och ett plask från toaletterna. Han hade blivit orolig att jag svimmat, spolat ner mig, eller nåt annat hemskt därinne. I själva verket var det städaren som hade gått in och börjat rensa toaletten bredvid.
Jag kallade precis min chef för fikus.
…
För att på något sätt lyckas förklara detta så behöver man veta lite bakgrundshistoria. Jag kallar alltid fika för fikus. Man ska gå på fikus liksom. Och idag ska jag gå på just detta, för att fira en kollega som slutar. Det är bara jag i min nuvarande grupp som har jobbat med honom tidigare, så chefen kom förbi för att informera de andra om att de behöver täcka (inte betäcka) mig en stund.
”Hej allihopa. Werner ska på…” började han, och då såg jag, utan att tänka mig för, min chans. ”FIKUS!” ropade jag glatt. Chefen tittade på mig någon sekund, och sen gick han bara därifrån.
Jag hoppas att han förstod vad jag menade. Annars så… hej Arbetsförmedlingen!
Det var ett tag sen sist, men nu har jag gjort det igen. Jag provade på att ragga lite på jobbet. Och det slutar, som ni alla vet, oftast i tragedi. Ibland slutar det även i fylla, slagsmål och bränder, men oftast bara i lite personlig tragedi.
För några månader sen satt jag som vanligt på jobbet och hjälpte stackars vilsna själar i att få igång sina datanätstjänster, varpå en kollega från en annan grupp tog min uppmärksamhet. Han pekade på en tös som stod en bit bort, och sa att hon sagt att hon kände igen mig. ”Vet du vem hon är?” frågade han mig. Skamsen – ungefär sådär skamsen som man blir när man träffar nån på stan och inte minns namnet – svarade jag nej på den frågan. Sen var det inget mer med det.
Häromdagen tänkte jag att jag i min stora nyupptäckta nyfikenhet skulle fråga tösen i fråga var hon kände igen mig ifrån. Sagt och gjort. Jag letade upp henne i vår interna medarbetardatabas, och sen ställde jag frågan. Hade hon sett mig nånstans? Kanske på bloggen? I hennes drömmar? Hade hon länge drömt om en ståtlig man med hårigt bröst som skulle rädda henne från ett liv av misär och vaxade pojkbringor?
… Nej. Hon mindes inte vem jag är. Hon visste fortfarande inte vem jag är. Och hon minns inte heller att hon sagt att hon kände igen mig den där gången. ”Haha, okej” räddade jag situationen med, och skyllde på att jag förmodligen missuppfattat allt och/eller fått en hjärnblödning. Och det var det sista vi sa till varandra.
Min dator på jobbet är en kvarleva från forntiden. En sån där som folk skulle slåss om i kön till Antikrundan. På grund av detta så får den ibland för sig att plötsligt sluta spela musik i hörlurarna och istället ut ur högtalarna. Och vips får hela kontoret veta vad jag lyssnar på medan jag jobbar. Och det hade ju varit lugnt om det nu inte hade varit så att jag lyssnar på musik som Katy Perry, Cat5 och Sugababes.
Så nu, efter två hemska missöden, har jag blivit helt nojig. Jag är hela tiden tvungen att ta ut en hörlur ur örat för att kolla om det är hörlurarna eller högtalarna som låter. Försiktig som en ninja har jag blivit. Jag lyssnar på musik som en tjockis länsar kylskåpet på natten. Är det du eller jag som låter nu? Hallå? Hjälp!
Varför är det så pinsamt när folk får veta vad man lyssnar på för musik?
I morse såg jag en afrikansk kvinna som petade tänderna och sedan näsan mitt på pendeln. Det var en ganska märklig upplevelse. Hon tittade på mig, sen petade hon, sen tittade hon på mig igen. Och mina ögon drogs ju naturligtvis till det hela. Som en bilolycka, ni vet.
Vidare så har jag och Dorthe klarat New Super Mario Bros Wii i helgen. Det fanns en hemlig värld med helt tokigt svåra banor. Jag säger då det… Hon hade inte sett en vuxen man gråta förut.
