Det finns en dam på mitt lokala postkontor. Hon är väl en sisådär 50 år, smått korpulent, och så har hon lapp för ögat. Eller rättare sagt, hon hade lapp för ögat. Nu har hon behövt ha det så länge att hon har specialbeställda glasögon där ena glasögat är svart.

Det finns få människor som gör mig så galen som den kvinnan. Hon är en sån där som lägger näsan i blöt hela tiden, och kommer med tips och råd som man inte har bett om. Och så berättar hon saker om sitt privatliv, som jag inte i min vildaste fantasi skulle vilja veta.

För något år sedan, innan jag lärt mig veta bättre, begick jag det ödesdigra misstaget att fråga hur läget var. Då fick jag veta att hennes mamma avled i sviterna av Alzheimers. Ja, det var givetvis tråkigt, men jag ville bara hämta ut ett paket. Det var inte som att jag gick in på posten och meddelade att jag ville hämta mitt paket samt veta hur hennes mamma dog. Sedan var det samma sak, några månader senare. Då fick jag den livsnödvändiga informationen att hennes dotter lider av svår acne. Alltså, varför berättar hon detta för mig? Jag struntar väl i om hennes dotter så skulle lida av ett extra huvud!

Sedan har det varit sådär varenda gång jag tvingats träffa henne. Alltid är det något som får mig att gå därifrån i vredesmod. Antingen tjatar hon om att mitt leg har en spricka i sig och därför måste bytas ut. Alltid med samma vidriga tonläge. ”När ska du byta ut leget då?” väser hon fram, med ett hånleende. Då vill jag bara skrika rakt ut. ”Vi får se” svarar jag, tar paketet, och går. Men inom mig får jag hemska visioner. Visioner där jag hoppar över disken, drar av mig skärpet och stryper henne med det, för att sedan stoppa ner liket i en postsäck och skicka till något östafrikanskt land.

Dessutom säger hon alltid samma sak när jag hämtat ut ett paket. ”Sådär, då var helgen räddad.” Jag vill skrika rakt ut då också. Vadå helgen räddad? Hon vet väl inte vad det är i paketet? Det kanske är en hemmagjord bomb jag hämtat ut. Det kanske är en årsförbrukning av vitaminer. Det kanske är ett portabelt utedass! ”Helgen räddad”… Pyttsan.

Idag var det dags igen. Den här gången träffades vi inte vid posten, utan när jag skulle betala en chipspåse och två små pet-flaskor julmust. Jag nickade lågmält åt henne, när jag såg att det var hon som var dagens snabbkasse-övervakare. Signalerade med hela mitt kroppsspråk att jag inte ville chitchatta. Det spelade ingen roll. Inom sekunder var hon på väg mot mig. ”Satan” tänkte jag så innerligt att jag nästan rörde på läpparna.

”Varför köper du inte en 1,5 liters julmust? Det är mycket billigare.” hörde jag henne säga med sin vanliga, äckliga, ton. ”För att du ska sköta dig själv, that’s why” ville jag säga, men lät bli. Jag tror inte att jag varit så pass nära att explodera förut, som jag var just då. Julmustgrejen kan tyckas vara en bagatell, men efter allt jag fått utstå från henne så slutar stubinen strax innan den börjar. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig, och svarade istället ”för att jag inte ville det”. Kort och koncist.

Vad ska jag göra med människan? Kan man anlita en torped tro? Han behöver ju inte mörda henne liksom. Bara… peta ut det andra ögat, kanske?