Idag har jag nästan varit pigg. Inte pigg alltså. Utan NÄSTAN pigg. Och det är en enorm förbättring från det zombieliknande tillstånd jag har befunnit mig i de senaste dagarna.
Jag kanske inte har aidslymfomrabiesasbestoskatarr trots allt?
Just nu är det ganska många inlägg om min fysiska och psykiska ohälsa, så jag beklagar detta. Å andra sidan är ju detta en blogg om mig, på gott och ont, och livet är ju inte alltid en dans på unga fasta kvinnobröst.
Min mamma bor med sin man i Sydafrika, som några av er vet. Nu är de hemma, och ikväll skulle vi gå på den nya Robert Gustafsson-showen på Cirkus. Jag, mamma, mammas man, och båda parters barn. Supertrevligt, och något jag sett fram emot i flera veckor.
Men kroppen (och möjligen psyket) sa mycket riktigt nej. Bestämt nej. Hela dagen har jag känt mig övernaturligt trött, sådär så att det svider i ögonen och huvudet nästan domnar av en stund vid varje blinkning. Hjärnan snurrar av sjögång och illamåendet sköljer över mig i stora äckliga vågor. Hela kroppen känns liksom tungstyrd, och det värker i lederna. Jag har åldrats 500 år på en dag. Jag känner mig som en Ent. Som den gamle och havet, fast utan havet.
Ni som tänker ”äsch, det är väl bara att bita ihop, lite trötthet har ingen dött av” har ingen aning om vilken sorts trötthet vi pratar om här. Det är inte den där känslan av att ha sovit några timmar för lite, och viljan att snooza några gånger till. Å nej. Det här är något annat. Det är känslan av att man inte har sovit på flera veckor, och viljan att snooza några år. Det känns som att ha 40 graders feber, fast utan hallucinationer och sånt.
Så jag kunde helt enkelt inte vara med, och det gör mig så ledsen. I skrivande stund har föreställningen hållt på i trekvart, och själv har jag legat och sovit på soffan.
Nu har jag i alla fall bokat läkartid om två veckor. De ska ta prover på varenda ämne det går att hitta spår av i min stackars kropp, och jag tänker inte ge mig förrän de hittat felet. Jag är helt på det klara med att det kan vara ångesten som ger psykosomatiska symptom, men det är oerhört verkligt i så fall. Hur som helst, jag hoppas nästan att de hittar något allvarligt, för då kan jag åtminstone påbörja en behandling.
Jag är hemma sjuk idag. Tyck synd om mig. Gråt för min skull. Skrik lite också vettja. Jag vaknade nämligen mitt i natten, jag tror hon var 4, med en fruktansvärd magvärk och illamående. Jag begav mig till muggen, där onämnbara händelser sedan utspelade sig. Vi behöver inte gå in på detaljer, men det var så Guds änglar grät i sin himmel.
Själva förfarandet vid dagens sjukdom var ett litet äventyr i sig. Jag började först och främst med det viktigaste; jag ringde till transportbolaget som skulle leverera min nya iPhone 4S. Jag hade bett dem leverera till jobbet, men nu var jag ju inte där (det tar två veckor för dem att leverera prylen, och just precis den dag de ska komma så går jag och blir sjuk).
Sen ringde jag ett outsourcat bolag, dit man alltid ska ringa för att sjukanmäla sig. De hittade inte mig i sina register; jag hade tydligen inte någon chef enligt dem. Så de placerade min sjukanmälan direkt under företaget. Nu är jag tydligen VD också, så ett grattis kanske vore på sin plats.
Efter det skickade jag ett SMS till jobbets trafikledning, som har lite närmare kontakt med just de tekniska grupperna. Allt enligt rutin. Slutligen SMSade jag några kollegor, och berättade de tragiska nyheterna. Puh. Då var det äntligen klart. När jag tittade ut genom fönstret var det kväll. Så lång tid hade alltsammans tagit. Hihi. Humor… Nä okej då. Men det tog åtminstone en halvtimme.
PS. I natt drömde jag att jag skaffade ett bältdjur som husdjur. Det gillade att bita mig i fingrarna.
Nu vet jag vad det är för fel på mig.
Åh gud bevare så det ser ut. Det är blodförgiftning! Jo jo, det är farliga saker. Det är blodförgiftning! Det är sant det. Jaa, det är blodförgiftning, det var ju det jag sa! När de röda strimmorna når hjärtat, då är det slut med en, då dör han! För Johannes i Bäckhult, då gick det precis så. Han bara dog! Och pigan i Bastefall, samma sak. Hon baaaaara dog!
Ja, jag har fått en vagel i ögat. Den gör skitont, och får mig att se ut som något ur Resident Evil-serien. Vageln och jag ska senare idag bege oss till det lokala apoteket, för att inhandla något att badda oss med.
Det är lite störigt, det här med Svininfluensan.
I morse satt jag på pendeln och kände att jag behövde nysa. Och för första gången kände jag verkligen de oskrivna restriktionerna. Alla i vagnen sneglade på mig när de såg hur det började killa i näsan, och de tänkte nog samtidigt att de kommer slå ihjäl mig om jag nyser på dem. Så det gjorde jag inte. Jag nös istället i armvecket för första gången i mitt liv.
Jag vek mig för grupptrycket.
Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27
