Oj… Omtumlande dag. En dag präglad av sorg, följt av skyhögt självförtroende och slutligen nederlag.

Idag tog vi farväl av morfar. Begravningen var jobbig, såklart, men samtidigt väldigt fin. Vi stod varann nära, han och jag. Mer känner jag inte att jag behöver säga om saken, allt behöver inte bloggas. Det är så livet är, jag vet att alla som läser kan sätta sig in i situationen, så nu släpper vi det och pratar om något roligare. Jag vill inte ha några kondoleanser.

Till följd av ovanstående så hade jag fått permission från jobbet. Så när allt var klart och kaffet hade druckits upp hade jag en hel dags ingenting framför mig. Så jag gick faktiskt och klippte mig och tittade lite i affärer. Jag hade tänkt köpa inneskor att eventuellt dansa i (på tisdag smäller det!), men det fanns mest damstövlar. Kommer jag dit i såna blir jag utskrattad innan första danssteget, och det vill vi ju förhindra.

Efter klippningen gick jag iallafall in på dressmann och köpte fyra par strumpor och två par kalsonger. Och så en skjorta som sedan skulle visa sig bli tortyr för mina bröstvårtor (fråga inte). Skjortan blev jag dock nöjd med, och tack vare detta och den sjukt charmiga expediten så ska jag nog dit igen nästa vecka, och köpa en till. Hon hjälpte mig att hitta en i Small (vilket annars är heeelt omöjligt på dressmann, det finns bara XL och XXL), och jag VET att det var mer än småprat under tiden. Jag kände nämligen igen mig. Hon sa ovidkommande saker bara för att ha något att säga. Jämför med ”Hej… Vilken stalker jag är… Heh.” som jag sa den där gången jag var sjukt intresserad av en tös i min engelskaklass i gymnasiet. Det måste båda gott!

Så med nyklippt hår, uppknäppt skjorta, och ett nyinförskaffat självförtroende (delvis tack vare att det inte är hundra år sen jag fick stoppa snoppen i nån) beslutade jag mig för att åka in till KTH Haninge och gå på kvarterskrogen Björns. Så blev det. Jag klev på tåget, snubblade nästan över en tjejs knä när jag skulle sätta mig, och begav mig dit. Väl framme ställde jag mig vid baren, hälsade på min vän Robert, och sörplade i mig en cider.

Efter ett tag skulle Robert och hans jobbarkompis (de är bartenders) äta middag. Jobbarkompisen var ingen mindre än tösen som dissade mig senast jag var ute med KTH-gänget. Det sket jag i, för att vara ärlig. Jag pratade inte så mycket med henne, och hon visade inget intresse av att prata med mig heller. När vi suttit där en stund kom en annan tjej och slog sig ner bredvid mig. Och vi pratade ett bra tag, om ditt och datt. Jag jobbade på en större teleoperatör och hon pluggade tekniskt basår. Jag kunde ADSL-felsökning och hon kunde kvantmekanik. Jag hängde inte med i KTH-tugget, men det gjorde hon. Se där. Hemskt trevlig var hon iaf, lätt att prata med och sådär fint som det ska vara.

Sen kom hennes pojkvän och hånglade upp henne.

Det där är fan en brist i den mänskliga kommunikationen. Man kan inte fråga någon om han/hon är singel det första man gör, för då verkar man desperat och allmänt konstig. Och man kan inte heller säga att man är upptagen utan att någon har frågat, för då verkar det som man har hybris och tror att alla är intresserade av en. Bah. Det vore enklare om alla singlar bara hade en sån där svart t-shirt det står SINGEL på, som var populära för några år sen.

Efter att ha hunnit med det man måste hinna med varje gång man är på Björns, dvs dansa KTH-dans (”Ner i min källare”, ”YMCA” och ”fågeldansen” i följd), så gick jag hem. En ganska lyckad kväll ändå.

Och… Hela högskolefenomenet är fortfararande väldigt skrämmande. Jag vet inte vad det är, det känns som jag missar en så enormt stor del av livet som inte pluggar. Men jag VILL inte. Så det så!

Förra fredagen var jag hos mormor och åt middag. Vi pratade litegrann om saker att göra på fritiden, och jag hade någon gång för länge sedan nämnt att det vore kul att kunna dansa. Sen var det inte mer med det.

Så ringde mormor mig idag, till jobbet. Nu hade hon varit och pratat med någon som håller i en nybörjarkurs i bugg. Så nu ska jag tydligen gå en dylik kurs… WHAT?! Mormor har alltså skrivit upp mig på en buggkurs utan att säga något förrän det redan är för sent att ångra sig! Hahahah! I sanning ägd av min egen mormor.

Nåja, jag ska ge det en chans så får vi se vad det blir av mig. Jag är medveten om att det mycket väl kan bli en trikåbärande hoppjerka.

En annan rolig nyhet förresten! I lördags när jag var ute fick jag sent på kvällen ett sms från en av töserna kring det runda bordet. Jag anar att det var nåt slags massutskick, men det var hursomhelst en bild med ett halvsnuskigt budskap. ”Det låter bra ;)” svarade jag, smått berusad men ändå vid mina sinnens åtminstone halvfulla bruk. Efter en stund fick jag svar.

”Ja, män/pojkar är alltid kåta. Om du vill ha något här får du höra av dig i tid så jag kan planera in dig.”

… Haha. Okej, jag må vara sugen, men jag tänker inte nedgradera mig själv till någon som ställer sig i kö för att få lite action. Nej. Hellre ingenting i så fall. Och vet ni? Jag är faktiskt stolt över mig själv.

Ja, det känns inte bra just nu. Ensamheten tar kol på mig. Jag känner hela tiden att det är nånting som saknas. Och det blir värre och värre för var dag som går.

Först var det bara allmän apati. En sexuell frustration bara. Inte mer. Sånt går att slå ifrån sig. Men nu… Nu har det evolverats till något helt annat. Självförtroendet är ett minne blott. Jag känner mig ungefär som världens mest oattraktiva kille på marknaden. Känslor av att aldrig vara riktigt lycklig, utan bara ständigt befinna sig i något slags vakuum där inget annat än jobb, mat och sömn händer. Av att livet bara rinner ifrån en. Känslor av att… Bara vilja resa härifrån. Till USA. Börja ett nytt liv. Varför känner jag så?

Och folk som kommer med klyschor, de kan bara dra. De har ingen aning om hur det känns. Det kommer inte när man slutar leta, tro mig. Men folk säger så för att slippa bry sig. För det är ju precis så det är. När man kommer ut ur garderoben så blir man prisad för att man kommit underfund över vad som gör en lycklig. Men när jag blir lycklig av tvåsamhet då är det en psykisk sjukdom som måste kvävas till varje pris.

Jag borde tycka livet är ganska drägligt egentligen. I tisdags köpte jag en ny dator för sammanlagt 22 000. På jobbet tar jag många ärenden och har fina vänner. Imorrn ska jag ut med dem. Coca-cola är gott. Kissen stångas och slickar mig i ansiktet flera gånger om dagen.

Men… Ingenting är roligt.

Idag var jag hos farbror doktorn. Det snurrar i huvudet, och har så gjort i någon vecka. Det kom efter förkylningen (innan vi åkte på kryssning, inget annat) och har suttit i sen dess. Det känns ungefär som jag har flugit väldigt långt och ska sova första natten efter det. Då brukar man känna såhär.

Så jag var till närakuten och fick göra lite tester. De kollade så jag inte hade några neurologiska skador. Jag fick gå på tå, gå på hälarna, sitta på huk, blinka, vifta på armarna, ta på min näsa, skaka på huvudet, och många andra motorikövningar. Phew! Och folk säger att jag aldrig tränar… Efter det tog de blodtrycket. 135/80, se där. ”Helt ok” enligt läkaren. ”If you say so” enligt ack så obildade mig. Han hittade inget fel, utan sa att sånt här är rätt vanligt och brukar gå över efter några veckor. För säkerhets skull tog de min sänka (för oinvigda så är det tydligen något protein man mäter i blodet, vilket brukar vara högt om man har en infektion i kroppen) och han sa att det var det lägsta han sett.

”Krya på dig” sa han på vägen ut. ”Detsamma” sa jag av ren reflex. Sen vände jag i dörren och rättade mig, ”Eeh, inte detsamma utan tack menar jag”. Han log. Vi sågs aldrig igen. Jag undrar vad han gör idag. Kanske skissar han på en målning av en fransk landsbygd. Kanske sitter han och smuttar sig. Det får vi aldrig veta.

Vilka fittiga människor det finns förresten. Apropå ingenting egentligen. Jag måste bara få det ur mig, för det gör mig så arg. Jag träffade en söt tös för några månader sen. Vi pratade, allt kändes bra. Jag skrev t.o.m nåt om det här, men jag orkar inte leta upp själva inlägget. Pratade i telefon, kändes fortfarande bra. ”Härligt”, tänkte undertecknad i ett tillfälle av sinnesförvirring, i något slags naivt hopp om att undkomma ensamheten framöver.

Sen bestämde vi att vi skulle ses. Dagarna gick, ingen kontakt. Det gick inte att få tag på henne. Samma dag när vi skulle ses, det var en lördag, fick jag ett sms om att hon blivit magsjuk. ”Okej, vi leker det” tänkte jag. Men jag sa det inte utan sms:ade tillbaka gulligheter om att hon får krya på sig. Hellre fria än fälla är det ju. Dagen efter fick jag som svar att det nog gått över. Hon trodde att hon fått det av sitt syskonbarn.

Det var det sista sms:et jag fick. Det var lögn i helvete att försöka få tag på henne. Jag skickade ett gulligt sms där jag skrev att jag saknade att prata med henne, och jag skrev ungefär samma sak på msn några dagar efter det. Inget svar.

Så tiden gick. Jag spelade WoW en del, men hon kunde ha skrivit ändå. En dag såg jag i efterhand, när jag slutat spela, hur hon hade varit online och bytt namn till något gulligt om någon annan. Ni vet, hjärtan och sånt.

Fittigt. Ursäkta, men jävligt fittigt. Det är i såna lägen könsorden kommer fram, de brukar jag annars bara använda när jag dör på samma ställe i ett spel för 20:e gången. Några försök innan nästa stadie av ilska, där jag biter mig själv i armen.

Jag har inte varit världens bästa på att ”göra slut” på ett bra sätt genom tiderna, utan jag är också rätt feg av mig tyvärr. Men jag har åtminstone försökt att inte bara ignorera dem. Och det som är sorgligast är ju att det är just den här typen av tjejer som ständigt får mig i sitt våld. Typen som inte bryr sig. Trots att jag känner att jag letar med kompass och pannlampa efter flickor som är mer som jag. Nåja, jag skiter i vilket just nu. Jag har WoW och handkräm.

Till slut: Jag har blivit med katt. Bilder kommer. 🙂

Sexuell frustration. Det är inget att skratta åt.

Det finns en jättejättesöt receptionistvikarie på jobbet. Tihi!