Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.
Ahhh jebus… Nu har jag städat hela lägenheten, monterat ner en av mina två bokhyllor, flyttat den andra till den förstes gamla plats, skruvat och hamrat till en defekt skruv, och sedan flyttat två andra saker dit bokhylla nummer två tidigare stod. En roukad skulle man kunna säga. När jag får orken tillbaka ska jag flytta tvn dit de två andra sakerna stod. Och sen ska jag ut och träna.
Äta har jag dock inte hunnit göra än, så snart svimmar jag… Umm… Mat tror jag bestämt.
Jag har lite problem med mitt ätande, och jag är så oerhört trött på det nu.
Jag tror att allting började för några månader sedan, när jag var på middag med pappa och farmor. Jag åt gott och allt var bra. Men sen högg det till som tusan i magen, ungefär vid levern fast på andra sidan. Fick riktig ångest, för första gången. Efter ett tag fick jag gå in på restaurangens toalett bara för att ta några djupa andetag. Sen hade jag ont resten av kvällen, tills det sakta avtog när jag kommit hem. Jag minns speciellt känslan i kroppen när jag gick fram och tillbaka på busshållplatsen, och bara mumlade för mig själv. ”Sluta nu… Sluta nu…”
Sen är det nog en bidragande faktor att jag för ett tag sedan gjorde det ödesdigra misstaget att se på House M.D. Jag hade fixat de tre första säsongerna och sträcksåg dem. En hur bra serie som helst, men inte om man är hypokondriker. Och speciellt inte om man tycker sjukdomar är intressant och kollar på wikipedia vad t.ex Gastroenterit faktiskt är för någonting.
Jag har alltid varit lite smått hypokondrisk, men inte så att det varit ett hinder. Men nu har det blivit ett helvete, och det är väl främst det här med ätandet som jag hängt upp mig på, eftersom den obehagliga upplevelsen dök upp när jag åt middag. Själva värken som kom den där kvällen var väl egentligen inget att hänga upp sig på, hade det varit något riktigt illa så hade det kommit tillbaka. Men hjärnan tog nog stryk av händelsen däremot. Nu är det så att jag ibland inte ”kan” svälja. Mycket irriterande. Allt sitter givetvis i huvudet, är jag ensam hemma blir det bara problem när jag aktivt tänker på det. Många gånger har det inte blivit några problem alls, och då har jag själv insett att det varit för att jag t.ex sett på nåt spännande program och glömt att vara hypokondrisk.
Jag tycker väl att det hela borde försvinna bara av det faktum att jag själv vet att det inte är på riktigt. Men det gör det inte. Det har blivit lite bättre på sistone, men inte tillräckligt. Jag finner ibland mig själv med att faktiskt dra mig för att äta med andra människor.
Men men, det får väl dra sig tillbaka i sin egen takt…
Kom att tänka på en episod som utspelade sig häromdagen.
Jag var påväg hem från jobbet via den sedvanliga 726-bussen. När vi inte mer än åkt några hundra meter säger busschauffören, en medelålders man med utländsk härkomst, i högtalarna att det är problem med bussen. Tydligen var det svårt att styra, och bussen åkte därför i typ 30 km/h och det var snudd på att vi blev omkörda av tanter med rullatorer. Så planen var att åka till en viss gata och där byta buss som en annan chaufför skulle åka dit med.
”GAAH” tänkte jag, eftersom jag ville hem fort då jag hade drift-jour (Ja förresten, det har jag inte sagt. Har fått äran att få drift-jour på jobbet var fjärde vecka = klirr i kassan). Men jag satt snällt kvar och väntade på bussen, i dess färd mot säker undergång… Ja, nästan.
Det hade inte gått särskilt länge innan det började mumlas där bak… I bussen alltså. ( 😀 ) Snart ställde sig en tjock tant upp och skrek åt föraren. Tydligen var hon också busschaufför, och skrek att chauffören skulle ta sin sexkantsnyckel och starta om batteriet. Plötsligt var hela bussen fylld av chaufförer som pratade om det bästa sättet att köra buss. Tanten pratade högljutt med de andra passagerarna om hur dum chauffören var och hur SL inte ska skicka iväg okunniga nissar. Den riktiga chauffören blev förbannad, ställde sig upp och skrek tillbaka till tanten att hon kan få köra bussen själv om hon är så duktig. Tanten svarade att hon inte gör det eftersom hon inte hade uniformen på sig.
Då blev jag förbannad istället. Om inte bussen hade stannat fem sekunder senare så hade jag skrikit att tanten skulle hålla käften, då jag ville hem istället för att sitta där och höra på när hon var otrevlig. Men som tur var kunde jag spara på stämbanden och gå hem, för kort efter bytte vi buss och sen blev det tyst.
Igår hände något otäckt.
Jag var och åt middag med farmor, pappa och Per-Olov, eftersom farmor fyllde 80 dagen till ära. Så vi åt på restaurang, och jag förtärde oxfilé med pommes och bearnaisesås. När det var ca 10% kvar högg det till i magen, strax under revbenen på vänster sida. Inte hjärtat och inte levern, räknade jag snabbt ut för att försöka lugna mig själv. Men aj vad ont det gjorde. Jag blev tillochmed tvungen att gå in på toaletten och sätta huvudet mellan knäna ett tag, då jag kände mig svimfärdig. Kanske inte så mycket pga smärtan, SÅ ont gjorde det inte, utan snarare pga ångesten framkallad av min egen hypokondri.
Det höll i sig, och efter att jag sagt hej då till släkten stod jag där på busstationen. ”Aj aj aj” mumlade jag för mig själv medan jag vankade av och an och önskade att jag vore hemma. Kände mig nästan sugen på att ringa efter ambulans ett tag där. Men sakta men säkert avtog smärtan på vägen hem, och lagom till jag kommit hem och andats ut ett tag så var allt normalt igen.
Vad hade hänt egentligen? Hade jag fått en släng av rabies? AIDS? Paroxysmal nocturnal hemoglobinuri? Logiken säger ”nej”, hypokondrin säger ”allt”. 🙂
Hon kom inte… 🙁
Har säkert kastat in handduken efter de fruktansvärda antastelserna från undertecknad förra gången. Så ptja… Det var jag VS tanterna. Gudarna har fett tråkig humor. Och det var länge sen jag kände mig såhär ensam.
Uuurgh… Nervös!
Otrevlig episod på tågstationen i Huddinge idag.
Jag står strax innanför spärrarna och väntar på tåget. En (förmodligen) hemlös man, typ 45+, med ganska snällt utseende lutar sig mot en av toalettdörrarna och spottar på marken. Helt plötsligt får en annan man, ca 30 år, syn på det och börjar skrika. Han är helt klart påverkad av mer än sprit.
”Vafan schtåru och schpottar för?!”
Den hemlöse mannen börjar backa några steg, och börjar sedan springa åt mitt håll när den andra mannen springer efter honom en bit. Tänk er en liten grabb som jagar höns, som hela tiden flyger till motsatt hörn av hönshuset. Men han slutar springa, glor på den hemlöse och väser ”jävla fitta”. Sen vänder han sig till några människor och börjar prata om vilket beteende vissa har nu för tiden. Hellre en spottande hemlös som inte skulle göra en fluga förnär än en skrikande knarkare som ska spöa alla som kommer för nära, tänker jag och går ut genom dörrarna till tågen, så långt bort från knarkaren som möjligt.
Men tro fan att det inte skulle sluta där. Jag hade det på känn. När jag står och väntar på det annalkande tåget så kommer han förbi. ”Stanna inte… Stanna inte…” tänker jag, men det är redan för sent. När Rammstein – Stripped precis börjat ljuda ur örsnäckorna vänder han på huvudet och tittar på mig.
Knarkare: Ere hårdrock eller?
Daniel: Ja…
Knarkare: Får jag lyssna?
Daniel: … Nej.
Knarkare: Låt mig lyssna lite… *gestikulerar att jag ska låna honom ena hörsnäckan*
Daniel: Nej, tyvärr.
Jag ser hur förbannad han blir. Det här är en instabil människa. Han närmar sig mig snabbt, och står hotfullt nära.
Knarkare: Vafan snackaru om? Får jag lyssna frågar jag!
Daniel: Nej, det får du inte.
Knarkare: Troru du är bättre än jag eller?! Passa dig jäv…!
När jag som mest tror att jag ska åka på en snyting börjar folk i närheten uppmärksamma det hela. En medelålders kvinna ropar ”låt killen vara ifred nu” och en utländsk man på andra sidan om mig säger åt knarkaren att lägga av. När han börjar gå mot kvinnan ropar jag åt honom att försvinna. Jag vet inte om det är adrenalinet som bubblat, eller min vetskap att jag är skyddad av de andra. Han börjar genast be alla om ursäkt, men ingen vill ta emot den. ”Hejdå!” säger jag småkaxigt, och han lunkar iväg.
Jag går med skakande knän åt det andra hållet.
