I fredags efter jobbet var planen att jag, Patrick och Richard skulle på krogen. Så efter att jag, pga min (inbillade?) ofräschhet hade åkt hem och duschat och bytt kläder, så styrde jag kosan till de nyblivna samborna. Där inmundigades det diverse substanser i form av Smirnoff Ice för min del och öl och vin för de andras. Patricks flickvän var där, och efter en stund kom hennes kompis.

Så, efter att ha spenderat lite tid där så åkte vi in till stan. ”Mango” hette stället, och det såg ju helt okej ut. 120 kronor inträde, ingen Smirre men ändock en Bacardi Breezer med lime-smak, dunkadunka-musik som ingen hört talas om, och… Waaaait a minute… Var är alla tjejer?

Vi gick upp på övervåningen. Där satt killarna i grupper om två, omsorgsfullt hållande varandras händer, till Beegees, Carola och Lena Philipsson. Fuck. Gaykväll.

Det blev inget smutta sig den kvällen, tyvärr. Eller som tur är; det beror på hur man ser på det.

I onsdags fyllde undertecknad 21 år! Fanfarer ljöd över Stockholm och dess omnejd, den svenska flaggan vajade i vinden och från rikets alla hörn kom folk för att gratulera och lovorda den unge gossen. Eller nåt i den stilen.

När jag kom till jobbet på morgonen stod det en hallongrotta med ett ljus i samt ett litet paket på min plats. Bakverket hade jag fått från leverans/Charlotte, och jag kunde givetvis inte låta bli att säga att hennes hallongrotta var god. Daniel – Originaliteten själv.

Paketet då? Däri låg en liten grön påse. ”Det skulle inte förvåna mig om det är nåt snuskigt” sa jag, och kände på den. Jag kände formen direkt, och ett leende spred sig över mina läppar. En pipa! Jag vet inte riktigt om jag skulle kunna förklara det för utomstående, men long story short: Det är ett internt skämt. Underbart!

”Jag är en gammal fiskargubbe, sitter och lappar ADSL-Nät.”

… Hej. Jag måste säga att jag har så fruktansvärt händelselösa helger i mitt liv.

Fredag. Kommer hem från jobbet tio i sex, trött som ett mindre helvete. Går med hasande steg mot McDonalds och köper mig ”hockeymålet”. Ett fräscht och näringsrikt mål som inte bara gör dig mätt utan även stödjer Huddinge Hockey med fem riksdaler. *colgateleende* Nej. Det är inte därför jag köper det, utan snarare pga den extra cheeseburgaren man får med. Höjden av lathet. Att köpa något som mycket möjligt skulle kunna vara dyrare än att köpa allt separat, bara för att det är enklare att säga ”hockeymålet” än allt separat.

Går sedan hem och förtär det nyss inköpta. Tittar på tv en stund, och gör sedan ingenting lite för länge. Så pass länge att det är för sent att köpa chips på det vanliga stället. Gör då dagens aktivitet och går till Statoil, inhandlar två chipspåsar, och går sedan hem igen. Spenderar sedan resten av kvällen med att om och om nicka till framför tvn.

Lördag. Äter middag hos mormor. Spenderar sedan resten av kvällen med att om och om nicka till framför tvn.

Söndag. Spenderar hela dagen med att om och om nicka till framför tvn.

Ibland får man ryck, go’ vänner.

Idag städade jag. Jag kände att tiden var inne. Så det blev till att plocka undan saker från diverse bord, spruta Ajax Professional på diverse bord, samt torka diverse bord. Och så självklart den i det närmaste ritual som innebär att tömma den legion av colaburkar som tappert infunnit sig på Dagen D. För att sedan gå iväg och panta dem.

När jag pantat burk nummer sex fastnade den i maskinen. Det lät fruktansvärt och svetten började så smått att lacka i pannan. ”Botten först!” stod det på en lysande gul lapp, men jag hade gjort tvärt om för att ”det alltid fungerat förut”. Det är ett extremt kundaktigt sätt att tänka, jag vet. Jag skäms. Men så var det. Så maskinen lät en stund, jag svettades, maskinen lät ännu värre, sen åkte burken en bit längre ned och maskinen klagade om möjligt ännu högre. Sen fick jag två kronor för besväret. Ka-ching! Nästa burk hände precis samma sak med, trots att jag stoppade i den på rätt sätt. Jag gick då, likt hunden från spyan, till nästa maskin.

När jag var klar hade jag skrapat ihop 11,50. Det var inte så många burkar den här gången. Jag gick fram till kassörskan, plockade åt mig ett paket ”Stimorol Fresh Zone” och ställde det triumferande på rullbandet. Kassörskan frågade om jag hade medmera-kort, jag sade nej, och lämnade fram pantkvittona.

Daniel: Jag kan skänka resten.
Kassörskan: Va?
Daniel: Ja, skänka. Eller måste man göra det innan man får kvittot?
Kassörskan: Så. *ger mig växeln i handen och ser oförstående ut*
Daniel: Näej… Skänka. Man kan ju göra det.
Kassörskan: Jahaaa… Ja du kan göra det i burken där borta.
Daniel: Okej, då kör vi på det! *lägger 1,50 i burken*

På hemvägen tappade jag lock-delen av det plastemballage som skyddade asken. Jag såg var det landade på marken. Det var en bit ifrån mig. Jag plockade inte upp den. Jag stod där, med tuggummiasken i ena handen och nyckelknippan nästan hånfullt dinglande i andra, framför passéravläsaren. Lampan blinkade till, och jag hörde hur porten öppnades. Nu hade jag bara några sekunder på mig, innan den skulle låsas igen och allt skulle vara förlorat. I en tusendels sekund genomgick jag en inre kris. Vända mig om och göra samhället en tjänst och i patriotismens anda genomlida ytterligare sekunder i kylan, eller öppna dörren och riskera att förlora mig själv? Jag gick in. Hem. Hem till min trygga sfär, och än är jag i behåll. Men hur länge till?

(Erkänn, ni ryser av all dramatik!)

Ikväll ska jag på Nollegasque, någon tillställning av och för KTHare och deras vänner. Ska bli skoj som tusan, återkommer med info om alla flickor som dissat mig under kvällen. 🙂

Till följd av de tankar som någonstans irrat sig in i mitt huvud, om att jag i nån slags verklighet skulle få med mig någon hem, så har jag plockat bort alla cola-burkar från diverse platser där jag placerat ut dem i lägenheten. 24 stycken blev det totalt, alla med varierande mängd mögel i. Sen har jag även märkt att det är större chans att jag dricker upp hela burken om den står på TV-bordet, till skillnad från om det står vid datorn där det var en symbolisk skvätt i nästan alla.

Cheers!

Se där, jag hittade precis en benbit i min Grandiosa Power Pan. Då stryker vi det från listan av saker jag någonsin kommer kunna äta igen.

”Grandiosa Power Pan – Fett med fibrer! Nu med benknotor!”

Usch vad jag är dålig på att uppdatera bloggen. Skärpning nu Daniel. Det är ingen lekstuga det här. Tsk tsk tsk. Vuxna karln. Mitt på ljusa dagen… Och diverse andra fyskäms-klyschor. Jag vet inte vad det är frågan om egentligen, det är väl nån form av prestationsångest. Jag måste hitta på klockrena saker att skriva om i ett liv där ingenting händer. Man kan inte göra en guldtacka av en skål med bajs, tänk på det! 😀

Nejmen ptja. Det har inte hänt så himla mycket på sistone; jag jobbar på med mina söta små VoIP-ärenden… Och andra ärenden. Långa ärenden, korta ärenden, fula ärenden. De vanliga SBS-kunderna som ringer in och skriker och sen lägger på luren när de får veta att felet hela tiden varit att de skrivit en bokstav fel i användarnamnet. Men det är kul.

Förra helgen fyllde mamma 50. Jag åkte dit med pappa och farmor, och det var ju ett litet äventyr som vanligt. Förra gången vi skulle åka till mor min (hon bor i strängnäs med sin nyblivne make Bengt, de gifte sig på hennes födelsedag faktiskt) så åkte vi något fel. Farmor skulle läsa karta samtidigt som någon kom på den briljanta idén att ”det är tråkigt att åka på E20:n, låt oss istället ta färjan över *någon sjö jag försökte hitta på hitta.se, men inte lyckades*!” Det gick inte så bra, vi åkte vilse och hamnade i Trosa istället. Det var en rätt märklig upplevelse. Den här gången gick det bättre, nu klarade vi oss ända fram till Strängnäs, men att hitta i innerstan gick åt pipan och vi fick ringa efter vägbeskrivning. Jag antar att det är bättre att veta vem man ärvt sitt usla lokalsinne av än att leva i ovisshet.

Vidare så har jag funnit Facebook. Denna härliga community, där man kan hitta folk man inte sett sen farmor var ung. Förr i tiden trodde jag alltid att jag inte hade så många vänner, men sen kollar man på facebook. 44 st i skrivande stund, och det är ändå färre än många andra. Så gå med och lägg till mig vettja!