Just nu är det packetloss på Helgon. Paniken börjar så sakteliga infinna sig.

Den här helgen har jag varit duktig. Igår for jag till mormor och morfar och åt köttbullar och stuvade makaroner. Gott! Sen klappade jag lite på deras katt. Balthasar heter han egentligen, men han kallas för Musse. Fråga inte om kopplingen. Jag kallar honom i vilket fall för Mussolini, det funkar bra.

Idag var det den stora tvättdagen, som den skall refereras som i mannaminne. Typ. Jag tvättade en maskin alldeles själv, är riktigt stolt faktiskt. Det fanns dock ingen skopa till tvättmedlet så jag körde ögonmått-style. Nu har jag bara vita kläder… Nejdå. Allt gick bra.

Idag fick jag ett mysigt samtal också. 🙂

Näe, dags att skriva något. Jag skyller på att… Tja… Det har hänt så mycket på sistone, men ändå så lite.

Jag har köpt en PSP. PlayStation Portable. Och igår var jag inne och haxxade den, så nu kan jag ladda ner spel och spela på den. Självklart bara säkerhetskopior på dem jag redan har. Tihi fniss. ^_<

Sen har det varit mycket med jobbet. Stängt en hel del VoIP-ärenden nu. Nu är jag iaf fastanställd, jobbat tre arbetsdagar nu. Tjugo dagar kvar tills monsterlönen. Hoppas den är så stor som jag vill, för jag har gjort av med läskigt mycket pengar de senaste dagarna. Ångest.

Nyss försökte jag få nya TVn att fungera tillsammans med ett gammalt Gamecube-spel jag körde via Wii:n. Det gick rätt bra, men jag var tvungen att koppla in Gamecubens gamla kontroll och minneskort, ställa om Wii:n till 16:9-format, och till sist ställa om TVn till Widescreen istället för SmartZoom. Sen funkade det. Men då var jag så trött på allt omställande att jag inte orkade spela. Så jag kopplade bort allt igen.

Jag har bara ett ämne kvar va? Mitt favvo. Ptja… Det har eventuellt hänt en sak. Jag vet inte riktigt. Jag drömde om henne i natt i vilket fall.

Jag är lite märklig ibland.

Idag har jag nojat mig över en smärta i skrevet. Ungefär under pungen, om ni ursäktar att det är lite too much information. Så i hypokondrins namn trodde jag självklart att det var över. Jahapp, nu hade jag fått prostatacancer, nu skulle jag dö. Nu skulle jag inte få uppleva äkta kärlek igen. Jag skulle inte få se nästa Final Fantasy, jag skulle inte få smaka mormors kokta torsk, och frågan är om jag ens skulle överleva natten.

Sen gjorde jag lite research, och fick reda på att prostatacancer inte drabbar 20-åringar. Det är ytterst sällsynt med män under 50, och det finns inga dokumenterade fall under 30. Då slog det mig vad det var för dödlig sjukdom jag hade fått för mina synder.

Igår cyklade jag hem från mamma, efter att ha ätit söndagsmiddag där. På hennes cykel med oerhört hård sadel. Det är sadeln jag känner av. Det finns nog hopp om livet ändå.

Jaha, nu har jag gjort det igen.

Jag åt min favoritskräpmatsmiddag häromdagen. Kebab med bröd, pommes på sidan om och bearnaisesås. Yummy. Well, ibland orkar jag inte gå ut med resterna direkt, så de kan ligga någon dag. Hemskt men sant. Hur som helst, för en stund sedan låg jag och vräkte mig, spelandes Nintendo DS. Jag sträckte på mig, sparkade till de kebabrester som jag strategiskt nog valt att lägga i ena halvan av soffan, och det var då det hände.

Katastrofen var ett faktum, men det tänkte jag inte på just då. När jag spelat klart, suttit vid datorn en stund, och sedan sett hela dagens avsnitt av ”Hell’s kitchen” såg jag vad som inträffat.

Bearnaisesås. I otroliga mängder. I min soffa, med dess burk hånfullt liggandes uppochned över alltihop. Yaaargh! Jag fullkomligt öste vatten samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag alltid låter sånt här ske. Jag vet inte vad som är värst. Att ena dynan nu kan tjänstgöra som swimmingpool, eller att jag inte lärt mig ett endaste dugg av incidenten.

Det har varit midsommar.

Förra midsommarafton minns jag väldigt väl. Det gör lite ont att tänka på. Jag var i Oxelösund, hos mitt ex Linneas föräldrar, och satt och tittade på stekta gröna tomater och åt pizza. Allt var jättemysigt. Inser samtidigt som jag skriver det att det är första gången på nästan ett år som jag pratar något om den tiden. Hm.

Hur som helst, denna var inte helt fel den heller. Först spenderade jag lite tid med mormor och morfar, kusiner och morbror. Där inmundigades köttbullar, potatis, prinskorv, Janssons frestelse, och andra läckerheter från det finaste av svensk kokkonst.

Efter det var det hemmafest hos min kompis Robert. Så han, jag, hans vän Per, samt deras gemensamma KTH-vän Valentina var där. Valentina drog med sig sin dejt Jocke och sina vänner Anna, Sara och Gabriella. Minsann. Det blev diverse öllekar med kort, bland annat en där man skulle suga fast ett kort vid läpparna genom att andas in hårt, och sedan föra över det till nästa person. Kul minsann. Jag känner mig inte riktigt motiverad just nu, så jag orkar inte prata mer om kvällen. Men Robert och Anna verkade få ihop det litegrann, kul att se. De masserade varann halva kvällen. Well, en av tjejerna hånglade upp mig i hissen men jag var inte särskilt intresserad.

Lördagen var allmänt bra, tihi!

Och idag var jag tillbaka på jobbet, känns skönt. Precis innan vi skulle gå hem gjorde jag bort mig. Det är inte lönt att berätta för det är så sjukt internt, men jag skämtade lite om Leverans. Och när det var klart undrade jag i någon nanosekund om hon kanske fortfarande var kvar på jobbet. Så jag sneglade långsamt upp och fick mycket riktigt se hennes kalufs där bakom avskiljaren. D’oh!

Ajuste, höll nästan på att glömma klyschorna. Jo jag blev lite irriterad när jag såg på Scrubs sent igår kväll. Kan någon svara mig på varför ALLA serier måste ha vissa avsnitt med småklipp från de tidigare avsnitten? Exempelvis att huvudkaraktären tänker tillbaka på alla gånger han snubblat, fått hjärtat krossat, bajsat på sig, eller liknande. Och då är det ihopklipp från alla miljoner avsnitt som redan visats. Som man redan har sett.

Varför måste det alltid finnas sånt?

Jag är fan rolig ibland.

Det finns en unge på typ 4-5 år i mitt hus, som tycker det är himla roligt att höra sin egen röst i trapphuset. Han sitter i sin vagn och gapar ”Öäh! Öäh! Öäh!” oavbrutet, för att höra på ekot. Mäkta frustrerande när det händer varje gång de ska in eller ut ur byggnaden. Nyss var han där igen, och föräldrarna säger ju aldrig flasklock liksom. Jag fick spatt. Jag besvarade det hela med att gå raka vägen till ytterdörren, öppna den och skrika rakt ut.

”ÖÖÖÄÄÄH!!! *eko, eko, eko*”

Det blev knäpptyst. Nu sitter jag här och skrattar för mig själv. Så ska de tas, ungjävlarna.