Kategori

Livet

Kategori

Sånt där allmänt som händer i den unge Werners liv.

Bara för att jag skrev rubriken på engelska så vet jag att jag kommer få en miljon spam-kommentarer som alla skriver vilket extremt bra inlägg detta är, och länkar till sidor om penisförstoring. FML.

Idag har jag… wait for it… STÄDAT! Jag skojar icke! Jag kan nu se både mitt matbord, köksbord, och köksgolvet igen. Vardagsrumsgolvet tar vi en annan gång. Det är för tillfället täckt av så mycket kartonger med Star Wars-leksaker (som jag, för eventuella nytillkomna läsare, alltså säljer på Tradera och INTE sitter och leker med i brist på socialt umgänge), så det känns som för mycket att ta itu med just nu.

Sen gick jag ut och slängde en stor kartong i grovsoporna. Att transportera kartongen dit var ett litet intermezzo i sig. Den stora kartongen var fylld med mindre kartonger, som i sin tur var fyllda med såna där små frigolitbitar som folk i USA verkar vara fullständigt förälskade i. Frigolitbitarna flög all världens väg i blåsten där ute. Jag försökte hålla för kartongerna, men det gick mindre bra. Istället flög bitarna iväg, och jag höjde rösten för att utstöta namnet på det kvinnliga könsorganet. Det var ingen i närheten, som tur var.

När operation städning är klar funderar jag på att videoblogga lite. Borde jag det? Vad tycker ni, kära läsare?

Först tänkte jag ha ”Jag lurade Bofinken” som rubrik, men eftersom de flesta inlägg börjar med ”Jag” så lät jag bli. Man skulle ju kunna tro att den här bloggen är extremt egocentrerad. Och det är den ju… eh… inte.

Jaha, så vem är Bofinken? Eftersom ni tjatar så oerhört så ska jag berätta. Det är en kille/man som alltid tar samma pendel till jobbet som jag gör. Han är av outforskad ålder, har ett hårsvall som ser ut som att någon har tagit en stor boll av krull och kastat mot honom, och läser alltid facklitteratur. När han inte har näsan i boken sitter han alltid och tittar på folk. När han tittar så rör han liksom på hela huvudet, och varje titt tar bara någon sekund. På så sätt rör sig hans huvud konstant i ett slumpmässigt mönster, precis som på oroliga fåglar. Således… Bofinken!

Idag lurade jag Bofinken. Visserligen omedvetet, men det var roligt ändå. Jag och Bofinken går alltid av på samma station, och reser oss alltid direkt efter meddelandet (”Nästa: Din pappa”) ljuder. Men idag var det så mycket folk vid dörrarna, så jag passade på att börja röra mig när tåget stannat på stationen innan. Jag hann bara ta ett par steg innan Bofinken fick panik. Han antog att vi var framme, eftersom jag hade rest på mig. Man kunde se ångesten i hans ögon! Han höll på att missa stationen! Han skulle åka för långt! Han skulle aldrig hitta tillbaka, utan vara vilse i Stockholms förorter i resten av sitt liv!

Bofinken rörde sig i ilfart mot de snart stängande dörrarna. Då och då försökte han lokalisera stationen genom att slänga snabba blickar genom tågens fönster, givetvis på sedvanligt Bofinksmanér. Det var dock för mycket folk i vägen, så först vid dörrarna insåg han sitt misstag. Skamset gick han tillbaka till sin plats, medan jag hela tiden hade stått bredvid, och lugnt tittat på.

Sorry, Bofinken. You got Werner’d.

Min senaste stridsåtgärd i kampen mot hypokondrin: Nu har jag en termometer i bröstfickan, ständigt redo att motbevisa mina feberföreställningar. På pendeln, på jobbet, i mataffären. Inga problem!

Och nej, det är ingen stjärttermometer.

08:23 – Äter en smörgås med rostbiff av outforskad karaktär.

08:27 – Upptäcker, till stor förskräckelse, att rostbiffen är rosa. Den är ROSA. Detta upptäcks tyvärr efter att halva mackan är uppäten. Funderar någon minut på huruvida rostbiff ska vara rosa eller ej.

08:28 – Frågar runt på kontoret. Ska rostbiff verkligen vara rosa? Får i stort sett jakande svar, men någon antyder att köttet inte bör vara fullt rosa som mitt är. Kraftig oro uppstår.

08:31 – Googlar på rostbiff + rosa, får där veta av köttkännare att rostbiff ska vara brun utanpå och rosa inuti. Beslutar mig för att inte lita på dessa quislingar, utan att jag troligen kommer att bli kraftigt magsjuk och lägga en sprutspya över både bord och bänkar.

09:01 – Äter upp hela smörgåsen för att testa mig själv. Klöks ett par gånger.

09:24 – Ännu ingen magsjuka. Homans tecken negativt. Det har visserligen med blodproppar att göra, men bäst att vara på den säkra sidan. Hur som helst är det negativt vilket alltid är positivt.

09:39 – Allt OK. Jag kan äntligen andas ut. Jag har kla

En gång tappade jag min iPod i toaletten. Det var på mitt förra jobb, givetvis efter att jag utfört nummer två i en av deras vattenklosetter. Plopp, sa det, och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet.

Jag funderade lite över huruvida jag skulle plocka upp den igen, spola och hoppas på det bästa, eller bara strunta i alltihopa och låtsas som att något toalettbesök aldrig ägt rum. Det fick bli val ett, och efter att ha sköljt av apparaten (iPoden alltså, få inte detta sjukare än vad det redan är) och låtit den torka ett dygn så fungerade den.

Samma iPod fick min mamma något år senare i 50-årspresent. Vem säger att inte jag kan vara givmild?

The bad news: Jag hade iPoden i bröstfickan, och tappade den när jag sträckte mig efter toalettborsten.

The good news: Jag vet hur man använder en toalettborste.

Det var ett tag sen sist, men nu har jag gjort det igen. Jag provade på att ragga lite på jobbet. Och det slutar, som ni alla vet, oftast i tragedi. Ibland slutar det även i fylla, slagsmål och bränder, men oftast bara i lite personlig tragedi.

För några månader sen satt jag som vanligt på jobbet och hjälpte stackars vilsna själar i att få igång sina datanätstjänster, varpå en kollega från en annan grupp tog min uppmärksamhet. Han pekade på en tös som stod en bit bort, och sa att hon sagt att hon kände igen mig. ”Vet du vem hon är?” frågade han mig. Skamsen – ungefär sådär skamsen som man blir när man träffar nån på stan och inte minns namnet – svarade jag nej på den frågan. Sen var det inget mer med det.

Häromdagen tänkte jag att jag i min stora nyupptäckta nyfikenhet skulle fråga tösen i fråga var hon kände igen mig ifrån. Sagt och gjort. Jag letade upp henne i vår interna medarbetardatabas, och sen ställde jag frågan. Hade hon sett mig nånstans? Kanske på bloggen? I hennes drömmar? Hade hon länge drömt om en ståtlig man med hårigt bröst som skulle rädda henne från ett liv av misär och vaxade pojkbringor?

… Nej. Hon mindes inte vem jag är. Hon visste fortfarande inte vem jag är. Och hon minns inte heller att hon sagt att hon kände igen mig den där gången. ”Haha, okej” räddade jag situationen med, och skyllde på att jag förmodligen missuppfattat allt och/eller fått en hjärnblödning. Och det var det sista vi sa till varandra.


Warning: compact(): Undefined variable $pagination in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27

Warning: compact(): Undefined variable $pagination_type in /home/danierse/wernerslidanden.se/wp-content/themes/cheerup/loop.php on line 27